En medelålders kvinna i medeltidskläder och headset sitter framför två datorskärmar. Hon tittar in i kameran och håller upp ett krus.
Maria Markenroth Nordström

Den digitala medeltiden

Under 2020 har re-enactmentrörelsen, precis som alla andra, varit tvungna att hitta nya former för möten och evenemang. Att kombinera medeltidsdräkt med headset känns inte ett dugg konstigt längre.

Under våren var det nog många historiska återskapare som helt enkelt satte sin hobby på paus. Men när Medeltidsveckan på Gotland i april meddelade att hela festivalen – årets viktigaste händelse för merparten av Sveriges lajvare, reenactors och historieintresserade – skulle bli digital, blev det en väckarklocka och också en inspirationskälla.

Medeltidsveckan visade att det var möjligt. Det blev åtta dagar med lajvsändning, musik, föreläsningar och workshops, och inte minst stort engagemang från deltagarna.Resultatet blev över 70.000 visningar, och 50 procent av tittarna var mellan 20 och 35 år. Förstagångsbesökare hittade till evenemanget, och erfarna besökare hittade helt nya delar av Medeltidsveckan som de aldrig sett förut.

Under sommaren och hösten har antalet digitala träffar stadigt ökat. Allt från informella små sycirklar och pubkvällar till större event. Människor tänder brasor för att få lukten av lägereld, häller upp mjöd i sina finaste krus, pyntar vardagsrummet med banér och vackra tyger. 

Sista helgen i November ordnade Drachenwald, den europeiska delen av den världsomspännande reenactmentföreningen SCA, ett digitalt “universitet”. Förutom en imponerande mängd föreläsningar inom olika ämnen ordnades bankett, hov och till och med en bal med levande musik. Över 600 personer från 34 länder (och alla kontinenter utom Antarktis) deltog. Drachenwalds universitet hålls varje höst, och den digitala versionen innebar både fördelar och nackdelar. Det fanns inga begränsningar för antalet deltagare, och eftersom ingen behövde lägga tid eller pengar på att resa långt, kunde fler än någonsin vara med. Men det blev förstås inte heller några kramkalas bland vänner som inte setts på länge, eller spontana möten mellan främlingar. 

När reenactmenthobbyn blir digital är det mycket som förändras. Vissa saker saknar vi, andra är vi glada att slippa. Jag tror att alla längtar efter att återigen kunna slå upp sina paviljonger, hugga ved och samlas på tavernan. Men vi har också lärt oss att det finns fler sätt att hålla kontakten och lära av varandra än vi tänkt på förut, och det kan vi bevara även när allt blir lite mer som vanligt. Vi blev tvingade in i den digitala medeltiden, men det har inte bara varit av ondo. 

Fler berättelser
Vi måste prata om rollspel