Nostalgitripp med Duck Tales: Remastered

Att enbart använda tangentbordet skapar illusionen av en resa bakåt i tiden där man med glädje går på skattjakt och tittar på de underhållande filmsnuttarna mellan uppdragen. 2D blandat med 3D på ett accepterat sätt och en modern version av 8-bitars soundtrack får spelare att glömma tid och rum.

En resa tillbaka till tidigt 90-tal

Jag har under en kväll spelat Duck Tales: Remastered som är en lite mer utvecklad version av plattformsspelet Duck Tales från 1989. Enkla kontroller och lättnavigerade banor som tar spelaren, i rollen av Farbror Joakim, på äventyrliga jakter efter fem skatter. Duck Tales: Remastered har infört en nybörjarvänlig bana, utspelad i Farbror Joakims pengabinge, i början av spelet där man lär sig kontrollerna utspelar sig i Joakims. Därefter går resan vidare till Sydafrikas gruvor, Amazonas djungler, Himalayas berg, Transsylvanien och till och med månen. De dem sistnämnda banorna finns med redan i originalspelet men har utökats en aning och fått extra uppdrag att ta sig an. Ytterligare en skillnad är den nya banan på vulkanen Vesuvius, hem åt Magica De Hex. Igenom alla banor samlar du olika ädelstenar som bygger på Joakims förmögenhet, men som även kan användas för att öppna galleriet. men även godbitar för att återhämta hälsan. Joakim kan slå med sin käpp samt använda den som en hoppstylta för att ta sig till högre etapper eller passera skadliga underlag för hans bara fötter. Som spelare av enklare svårighetsgrad finns det tillgång till en karta för att visa var du varit och var du behöver ta dig.

Spelet har fyra svårighetsgrader och i detta stycket kommer jag beskriva ur den enklaste nivåns synvinkel. Spelet är i stort sett likadant som originalspelet. Spelaren tar sig an rollen som Joakim Von Anka och möter upp med ett gäng andra Ankeborgare för att ge sig ut på skattjakt, tillbaka på 90-talet. Hela spelet har en grundhistoria som flyter fint igenom det med kortare filmsnuttar som förklarar diverseförhållanden så som varför våra vänner kan andas på månen. Livet är oändligt och spelaren börjar bara från närmaste savepointen.

Spelet kräver att man spelar igenom hela en gång för att låsa upp lite fler alternativ. Så i replayen körde jag den svåraste svårighetsgraden, med lite mer avancerade kontroller, automatiskt hoppa över filmsnuttarna samt med 8bitars-musiken som nu går att välja. I de högre nivåerna är livet inte oändligt så med jämna mellanrum finner man extraliv i form av gummiankor. Nu finns inte heller kartan tillgänglig däremot finns de dolda kistorna från originalspelet gömda.
Musiken i spelet var en aning hög i jämförelse med rösterna så jag saknade funktionen att sänka den. Första gången spelaren tar sig igenom nivåerna hörs en modernare variant av originalmusiken med lite mer mångstämmig. Karaktärerna förde dialoger med varandra (dock med näbbarna stängda) och en del av dem hade faktiskt sina originalröster.
I få andra remakes har tillverkarna lyckats behålla det som faktiskt är typiskt för originalet och gjort en total makeover. I Ducktales: Remastered har man däremot behållit handritade 2D karaktärer men låter miljön bygga på 3D som går hand i hand på ett välgjort sätt.

I det stora hela tycker jag att det var härligt att dra mig tillbaka till mina barndomsminnen, bara leva för stunden och följa med mina Ankeborgsvänner på äventyr. Det gick lite väl fort att spela igenom, så kanske inte var värt priset samtidigt kan jag tycka att det som en biljett tillbaka i tiden var värt varenda krona. Det är ett utmärkt barnspel och perfekt tidsfördriv för en trist dag när man inte har energi till något annat.