Uppföljaren till Pathfinder: Kingmaker kom i september och jag hade tänkt recensera spelet tidigare men jag skulle bara bli klar först! Vilket tog klart längre än jag hade tänkt mig. Främsta anledningen är att detta är ett långt spel. Själv klockade jag in trofén för avklarat spel runt 90 timmar in.
Tanken som nu maler i mitt inre är om jag inte skulle ta en till runda. Spelet innehåller så oerhört många val att det är svårt att inte dras med i långa “Tänk om” scenarier. För en spelare som aldrig spelat föregående spel eller bekantat sig med rollspelet Pathfinder så är det en hel del att ta in. The Worldwound är en faktiskt plats i rollspelsvärlden och det finns böcker utgivna om hur spelare kan äventyra där, för den som fått mersmak vill säga!
Initialt hade delar av spelet en del barnsjukdomar där en del livskvalité och spelbalans var lite sisådär men sedan release har en mängd patchar följt på varandra och jag hade inte mycket att påpeka när jag körde igång.
Bakgrund
För cirka hundra år sedan slukades kungariket Sarkoris när en reva till abyssen öppnades och demonherrarna Deskari och Baphomets ledde sina horder av demoner ut i världen. Landet runtomkring revan kom att kallas The Worldwound och under åren som följde kom fyra korståg att föras i hoppet om att en gång för alla få ett slut på konflikten. De misslyckades och även Drezen det sista fästet i det demoninfesterade landet föll under det fjärde korståget.
Det här spelet börjar i händelseutvecklingen som leder fram till det femte korståget och det blir upp till dig att avgöra utfallet i konflikten.
Ångesten i att göra en karaktär
Spelet bygger på Rollspelet Pathfinder och du kan bygga en karaktär som är fullständigt värdelös om du inte vet vad du gör. För att underlätta så kan du välja en förgenererad karaktär och du kan även låta samtliga av dina gruppmedlemmar levla upp automatiskt. Lite för att testa så valde jag att inte röra några av mina andra karaktärer och det gick klara spelet på detta sätt, vilket ändå får ses som en eloge för ibland blir man mörkrädd när spel föreslår färdiga karaktärskoncept som är fullständigt undermåliga. För mig som gillar den här typen av spel så är den stora friheten i karaktärskapande också en anledning till att det ibland kan ta dagar för mig att komma igång. Mest för att jag vill ha min karaktär färdigtänkt innan jag hoppar in i spelet och när man har totalt 20 levels + 10 mythic powers + din mythic path att leka med under spelets gång. Ni som spelat Baldurs Gate, Neverwinter Nights, Icewind Dale eller Pathfinder: Kingmaker vet vad det handlar om!
Som tur är så erbjuder spelet dig generöst med möjligheter att bygga om dina karaktärer för de allra flesta kommer inse att de gjort något litet misstag de stör sig på eller hittat ett riktigt häftigt vapen de inte kan använda. Du har även friheten att bygga helt egna karaktärer att ta med dig vilket gör att du får mycket bra möjlighet att komplettera en grupp du gillar med något som saknas.
Mythic Paths
Det här är inte ett spel där du i första hand föder upp grisar och oroar dig för spannmålspriset. Bland dina fiender finns otaliga fasor av enorm kraft och ibland dem även några av abyssens härskare. På din resa kommer du gå från att vara en vanlig äventyrare med diffus bakgrund till att få krafter som skakar världen. Det finns totalt 9 olika vägar att gå och valen man gör här får förvånansvärt stor betydelse för spelupplevelsen. Själv valde jag att gå vägen mot att bli en kosmisk entitet vars syfte är att upprätthålla ordning i universum. I praktiken kan man säga att min karaktär då var helt ointresserad av koncept som ont och gott utan styrdes av rådande lagar oavsett konsekvenser för mig själv och andra. Aeons begränsas inte som andra av tid och rum vilket gjorde att en del dialoger i spelet närmare kunde beskrivas som tripprapporter!
Korståg i Heroes of Might and Magics anda
Precis som föregångaren så ägnar spelaren en hel del tid åt att vandra runt på en världskarta med sin äventyrargrupp. Du hittar platser, uppdrag och resurser lite här och var. Det som begränsar dig är att området är fyllt av demon arméer. Spelar du på grundläggande svårighet kommer du lägga rätt mycket tid på att rekrytera generaler och trupper som du tågar runt med för att bekämpa fiender. Dessa slag är inte helt olikt den ikoniska spelserien Heroes of Might and Magics upplägg, något de själva skriver på sin webb så det är lite av en pitch för att locka fler folk till spelet.
Sista tankar
Det säger något om kvalitén på ett spel när de inte enbart lyckas hålla kvar mig länge nog för att klara ett sådant här långt spel men att jag dagarna senare inte kunde hålla mig från att börja spela ett nytt parti. Jag har även kunnat prata ihop mig med andra som spelat spelet och förvånas över hur mycket som ändå har skilt sig baserat på de val vi gjort. Till min andra omgång gjorde jag även valet att sänka svårighetgraden på världskartans strider. Inte för att det var för svårt första gången utan för att det tog alldeles för mycket tid att gå runt och slåss vilket inte jag var superintresserad av. Spelet erbjuder en mängd olika sätt du kan skräddarsy din spelupplevelse i fråga om motstånd vilket för att alla kan uppleva berättelsen oavsett intresse. Du kommer även läsa närmare en bok i olika dialoger och jag kände ändå att mina medlemmars berättelser var viktiga. Får verkligen säga att jag fick valuta för investeringen.
