I Posthuman av Gordon Calleja får man som spelare iklä sig rollen som en överlevare. Världen som vi känner igen den har gått under och kvar finns bara de starkaste, och hänsynslösaste. Ditt mål är ett fort i fjärran men vägen dit kommer vara svår.
När spelet börjar kan du välja på att bygga en egen karaktär eller välja en av de färdiga karaktärerna som följer med spelet. Karaktärerna har ett antal grundförmågor som kan ge bonusar eller fördelar i specifika situationer, t.ex. tillåts den som har högst snabbhet skjuta först i en eldstrid och en karaktär med hög styrka tillfogar mer skada i närstrid. Grundvärdena används även för att räkna fram din figurs totala hälso- och moral-poäng. Genom spelet kommer du ständigt tvingas göra val där konsekvenserna antingen påverkar din hälsa, din moral eller din hunger. När du svälter påverkas både hälsan och moralen och när någon av mätarna går i botten tvingas du tillbaka till spelets början för att vila upp dig och börja om din resa.
Under din runda väljer du mellan fyra olika handlingar: Scouta, slå läger, förflyttning eller söka. När du scoutar får du placera ut landbrickor omkring den där du befinner dig vilket låter dig fatta kloka beslut kring vart du ska bege dig. När du slår läger får du läka några hälsopoäng och du kan använda olika utrustningskort för att få tillbaka moral, till exempel kan du spela munspel för att få tillbaka livsgnistan. Eftersom du tvingas betala en mat ur ditt förråd i början av varje runda kan det vara riskabelt att ägna sig åt dessa båda aktiviteter för länge ifall förråden tryter. När du förflyttar dig in i ett nytt område kommer rundan oftast avslutas med en strid och efter att du har besegrat alla fiender på en ruta kan du söka igenom den efter förnödenheter och förutom den viktiga maten även hitta ammunition och utrustning.
När du ger dig in i en strid så avgörs först en runda eldstrid där alla kombattanter som har möjlighet skjuter mot varandra. Därefter följer tre rundor närstrid som oftast resulterar i att antingen du eller din motståndare dukar under, men, om ingen har vunnit slutar det med att fienden flyr. Förutom rena strider kan du även möta moraliska dilemman längs vägen i form av kortare beskrivningar av en situation. T.ex. kan din karaktär få syn på någon i färd med att kasat sig ut från en bro, eller så kan du hitta en grupp hungriga och föräldralösa barn i ödemarken. För varje avklarat möte får du dels flytta en spelpjäs ett steg närmare målet på en separat karta som visar hur långt du har kvar till ditt mål och dels får du erfarenhetspoäng vilka kan användas för att tillägna sig nya förmågor eller höja en grundförmåga.
Genom spelet stöter vi gång på gång på situationer där de reglerna vi nyss lärde oss inte längre är relevanta. Till exempel är reglerna för eldstrid och närstrid helt olika, likaså fungerar testen på ens grundförmågor olika då man ibland ska slå under sin förmåga för att lyckas och ibland slå en tärning och lägga till sin förmåga för att nå så högt som möjligt. När man väl får koll på reglerna så fungerar spelet väl, men det är en onödigt lång väg dit. Spelets märkligaste funktion och största brist är hur kartan fungerar. Dels drar man nya landbrickor och genererar en spelmiljö där man slåss, vilar och söker efter föda. Samtidigt håller man koll på sin väg mot målet via en separat spelplan där det bara är antalet avklarade strider som styr din väg mot målet. Själva resan tappar all betydelse och den spelarinteraktion som spelet byggde sitt rykte kring är minimal.
Trots detta har spelet en känsla av ödemark, en smak av desperation. Att vila upp sig vid en lägereld tillsammans med en annan överlevare och dela historier om dagens strider, byta ett munspel mot en ask ammunition och tillsammans dela på de sista konservburkarna innan man ger sig av åt varsitt håll, mot en osäker framtid och med knorrande magar, det är postapokalyps.
Eftersnack
Både Björn Florén och Daniel Roos från Spelkults redaktion backade Kickstartern för spelet, så vi passade på att ta ett kort eftersnack efter spelomgången i videon ovan.
Björn: Ju mer jag tänker på det stör jag mig fördärvad på den där andra kartan, hela resan förlorar sin mening.
Daniel: Jo, det är många spelmekaniker som känns oslipade och ogenomtänkta. Kartorna är typexempel på något som hade gjort sig betydligt bättre om de slagits samman. Inte bara med en inblandad målbricka, utan även slå ihop varje spelares egna uppsättningar kartor till en gemensam.
Det hade både ökat immersionen och interaktiviteten markant, istället för att spelare magiskt tillåts warpa över till varandra om de slår läger på samma terrängtyp.
Björn: Precis, då hade det varit lättare att både hjälpa varandra framåt, eller kanske sätta käppar i hjulet för varandra genom att norpa åt sig proviant framför näsan på någon.
Daniel: Något jag däremot älskar med spelet är dess härligt besynnerliga händelser under just lägereldarna, där spelare inte allt för sällan kan byta lite munspelsmusik eller en session terapi mot ammunition eller mat. Scener som aldrig tidigare inträffat i andra brädspel.
Björn: Spelet påminner om Vägen av Cormac McCarthy och vissa saker, som hunger och slavdrivare kan har varit direkt influerade. För min del hade de kunnat skippa mutanterna helt, men det är i alla fall inte ännu ett zombiespel.
Daniel: Stör mig nog mer på de tråkiga illustrationerna och hade nog förväntat mig häftigare mutanter och mutationer, för att få ut något av den delen av spelet. I nuvarande form känns även mutantdelen som ett misslyckat koncept, som kunnat bli så mycket bättre.
Postapokalyps är min absoluta favoritgenre och brädspelare har verkligen inte blivit bortskämda med postap tidigare. Så trots alla spelets brister, så är det nog troligtvis ändå den bästa simuleringen av en efter-katastrofen-värld i brädspelsform som sett dagens ljus. Ett stort plus för att man kan spela solo och för den stundtals härligt medryckande stämningen.
Björn: Tänk va bra det hade kunnat bli
Daniel: Instämmer till fullo!
[bgg id=171835]
[bgg id=175652]
[boardgamepricebox id=15617 destination=SE currency=SEK stock=Y]
Recensenter: Björn Florén, Daniel Roos
