När Resident Evil O släpptes tilll GameCube 2002 mottogs det med öppen famn. Inte bara lät den nya konsoltekniken spelaren hoppa mellan två olika karaktärer med kort laddtid. Den berättade även historien som senare leder fram till det man spelar i den övriga spelserien.
Faktum är att det ansågs så framgångsrikt att några kostymnissar på Capcom tagit beslut att porta och göra remakes av spelet till de flesta plattformar som kan tänkas, fram till dags datum då den senaste generationens spelare får sitt lystmäte mättat.
Vissa av er kanske redan känner till det här, eftersom ni troligtvis är den primära målgruppen. Ni har alltså redan spelat spelet och vill för en relativt enkel peng återuppleva det ni upplevde som en storhetstid. Du kan sluta läsa nu, för du vet att du sätter dig in i den tuffa, men ack så väna Rebecca Chambers, en polisofficer från specialstyrkorna som är på uppdrag efter bland annat den förrymde fången Billy Cohen, vars hårdhet ska föreställa överlägsen.
Det yttre hotet i form av virusinfesterade zombies tvingar dessa antagonister att bli världens mest pålitliga samarbetspartners på två röda sekunder och eftersom det är du som turas om att styra dessa, så är deras framfart därmed tänkt att bli oslagbar. Det är byggt på en logik som säkert fungerade 2002, där sexistiska undertoner och logikbristande spårvagnsscenarion passerade obemärkt förbi, men dagens publik lär vara mer krävande.
Upplägget är relativt enkelt, på grund av ett uppdrag hamnar ni mitt i skiten och ska med lite lösningsbaserat handlande (läs: Panga, Pussla, Fixa & Trixa, med hjälp av den oslagbara duons särskilda egenskaper) ta er fram för att gå till roten med det onda. På vägen hittar du förhoppningsvis prylar som gör framfarten enklare och det blir något av ett minispel att se till att rätt karaktär har rätt pryl vid rätt tillfälle. Dina vapen kräver sin tribut, för även om fienderna är relativt enkla att handskas med så gör inte direkt styrningen att ni ger intrycket av att bestå av något hjältematerial. Den får dig snarare att lalla runt som en zombie då du springer in i hinder, siktar med vapnet i taket och har minst sagt begränsat synfält.
Utvecklarna påstår visserligen i inställningarna att de ansträngt sig för att modernisera styrningen, men trots detta påminns man smärtfullt hur långt spelen har utvecklats sedan 2002.
Att gränssnittet är precis lika ouppdaterat är inte direkt heller någon fjäder i hatten. Att det ska behöva ta en kvart att hitta inventory eller det faktum att jag efter två timmars spelande fortfarande inte lyckats komma på hur man sparar spelet gör mig frustrerad. Jag får starta om, och se om olidligt långa introsekvenser, tre gånger innan jag är på banan. Det är symptomatiskt med hela spelet, för bara att gå mellan rum kräver att du tittar på en animation av en dörr eller trappa som smärtsamt sakta rör sig i vad som ska föreställa illustrerande. Det är mig ett mysterium hur man kan göra en re-release på ett spel utan att laga saker som är så här trasigt.
Resident Evil 0 må uppfulla de nostalgiska kraven för de som vill återuppleva gamla minnen, alternativt för de som vill gå tillbaka och se vad som leder till det man spelar i de andra spelen i serien. Men mig lurar ingen, ytterligare en liten handpåläggning av ett spel som redan krängts ut åtskilliga gånger, varje gång i ytterst lite uppiffad kostym, är enbart ett sätt att kräma pengar ur en befintlig, ålderstigen produkt.
