Lara Croft letar vidare efter gömda skatter när hon tar sitt andra steg utmed den nya hårdare väg som Crystal Dynamics har stakat ut. I sitt letande har hon hittat något viktigare än de skatter och legender hon söker. Hon har hittat en trovärdig och intressant version av sig själv, som dessutom är riktigt kul att spela.
Hela gamervärldens främsta kvinna är tillbaka. Lara Croft är tillbaka. För fyra år sedan hade det inte funnits en release pitch som hade fått mig att gäspa och rulla över så hårt som just den. Då var Lara Croft lika intressant som nästa uppdatering av Acrobat Reader. Ologiska Lara, som var smart nog att utmana sanningar och tyda hieroglyfer, men inte smart nog att klä sig för väder. Halvdana Lara, vars undermåliga kontrollschema ofta hade ihjäl henne snabbare än du begrep. Platta Lara, vars karaktär var mer linjär än tre avsnitt av Pokémon, och där bara brösten stack ut. Lara Croft var helt enkelt en sad sad thing. Men så trillade Crystal Dynamics in i bilden. Med ägaren Square Enix, som tycks ha fattat att det finns en hel del gamers där ute som kräver mer än de av nittiotalet normaliserade sexistiska pastischerna. Tomb Raider i sin skepnad från 2013 gav oss en Lara vi kunde tro på och känna med. En kvinna att relatera till. Det förändrade allting, ungefär som när Daniel Craig tog trötta James Bond i en ny riktning. Så när jag först hörde talas om att det (förvisso inte alls oväntat) skulle bli ett Rise of the Tomb Raider, så blev jag eld och lågor. Lara var intressant igen. Crystal Dynamics Tomb Raider var ju ett alldeles utmärkt spel – skulle de verkligen kunna följa upp det? Nu när jag spelat RotTR (som det redan förkortas) så kan jag lugnt säga:
– Jorå, visst kunde de det!
Rise of the Tomb Raider utspelar sig drygt ett år efter föregångaren. Lara är nu medveten om att allt i världen inte är så enkelt som vardagen gör gällande och hon har en nyfunnen hunger efter sanning. I sitt grävande kastas hon in i ett äventyr där hon tävlar med en“ancient, violent sect” som kallas Trinity. De jagar precis som Lara nyckeln till odödlighet i Sibirien. Låter det skruvat och oförklarligt? Det är det. Berättelsen är precis som filmer i samma genre kanske inte direkt världsklass, men den är bättre än Kingdom of the Crystal Skull om ni såg den, och Lara Croft slår Indiana Jones vilken dag som helst. Låt oss lämna storyn med det sagt.
Styrkan i spelet är istället kombinationen av en karaktär som är trovärdig och rikligt underhållande gameplay. Låt oss börja med nya Lara. Jag vet inte om det är ett medvetet grepp, men det känns som om Crystal Dynamics har försökt tona ner ikonen Lara Croft. Det är egentligen bara i mellansekvenserna, eller vid Laras funderingar vid brasan som familjenamnet förekommer. Den Lara du spelar känns, benämns och reagerar som en Lara. Bara Lara. Hon fryser, fräser och frustar sig igenom utmaningarna som hon ställs inför, och hon tar sig an dem som en människa, om än en sjukt stryktålig och vältränad sådan. Utseendemässigt ser Lara lite annorlunda ut jämfört med förra året, och det retade mig i sådär fem minuter (jag har möjligen ett alltför promiskuöst hjärta) innan jag tyckte om den här versionen lika mycket som den gamla. Det är fortfarande duktiga Camilla Luddington (Grey’s Anatomy, Californication) som gör Laras röst och jag tycker den sitter som den ska. Särskilt så i mellansekvenserna, där läppsynkningen faktiskt är den bästa jag sett till Xbox one. Mellansekvenserna är förresten i sin helhet rejält imponerande – där ansiktsdetaljer, miner och hår samverkar i en sällan skådad harmoni. Kan det vara så att vi nu äntligen ser vad den senaste generationen kan åstadkomma grafiskt? Miljöerna är om inte lika snygga, så ändå fagra så det räcker. Oavsett om du härjar runt i Syrien eller Sibirien så känns miljöerna levande och rörliga. Själv föredrar jag de friare miljöerna där utforskande av grottor och buskage snabbt kastar dig mot nya klippväggar eller björnar, framför de mer scriptade och tajta passagerna. Djur och människor rör sig i områdena och det känns som om Lara befinner sig i ett sammanhang. Det leder till att det inte spelar någon roll att berättelsen följer “formulär 1A”. Du kommer ändå känna precis det som Lara känner – en inneboende längtan efter att utforska nästa område. Det är roligt att spela Rise of the Tomb Raider. Jag kommer på mig själv med att längta efter det. Bandesignen är som bäst när det ska klättras uppåt. På något sätt känns det horisontella letandet efter rätt väg ofta lite mer krystat, där stängsel eller väggars placering lätt blir irriterande istället för naturliga och förståeliga hinder. Klättrandet är däremot en fröjd, kanske mycket för de fina vyer som spelet ofta målar upp i samband med att Lara når nya höjder. Under äventyret växer Laras förmågor och vapenarsenal på ungefär samma sätt som i föregångaren. Nytt är dock att hon nu kan hjälpa allierade med uppdrag och på så sätt låsa upp nya kläder. Kläder som, tro det eller ej, numera matchar både miljö och sund kvinnosyn och som dessutom ger Lara olika färdigheter, som att läka snabbare.
Du kommer ändå känna precis det som Lara känner – en inneboende längtan efter att utforska nästa område.
Striderna är bra för att vara äventyrsspel – särskilt om vi jämför med originalspelen.Kontrollerna har fått sig en mindre makeover. Det nya tricket är att hålla in knappar för att plocka ihop nya pilar, bygga granater eller hela sig själv i stridens hetta. Till en början känns det rörigare än det gamla schemat – men efter en stund kastas det granater och headshottas precis som vanligt. Lara är fortfarande föredömligt lättstyrd, och de störiga scriptade precisionstryckningarna från alla föregångare är nästan helt eliminerade. Dödsfällorna lurar nu istället mer naturligt ute i de ofta snödränkta landskapen. Jag tycker det är en förbättring. Vi får se om ni håller med. Min enda synpunkt på kontrollschemat är egentligen närstriderna med de lite tyngre fienderna. På nära håll kan det ibland bli lite väl mycket panikstudsande i sidled för att överleva mot Björne eller ryska kravallpoliser. Utmed spelets gång har de nu också tryckt in en hiskelig massa samlarföremål. Det ger spelet en något längre livslängd, även om ni kanske inte alltid kommer känna er superinspirerade att jaga iväg efter ytterligare en pryl när det känns som om Laras knän borde gett upp efter all skit hon fått böja sig efter. Som vanligt finns dock achievements för att vrida upp engagemanget hos oss slöletare. Det ska nämnas att Rise of The Tomb Raider nu är ett singelplayerspel i sin helhet. Borta är multiplayer, som nu ersatts av så kallade Expeditions, som egentligen är sekvenser ur kampanjen som du kan spela om, med varierad svårighetsgrad och mål. Gamla hederliga Score Attack finns med, och varianter av kampanjen såsom Remnant Resistance handlar om att strida så effektivt som möjligt. Också detta förlänger livslängden på spelet.
Livslängden är förresten något som återkommande kommer att förvåna dig. Och då pratar jag inte om spelets, utan om Laras. Du får förvisso slita som ett djur för att hålla henne vid liv mellan varven, men hon är en stryktålig kvinna. Hon kastas utför stup, in i stenväggar, ner i starka strömmar och rakt ut i bitande kyla. När hon huttrande pulsar runt i meterdjup snö eller ådrar sig nya kännbara skrubbsår bland skorpioner i brinnande hetta så kommer du kämpa för att hålla henne vid liv. Och du kommer att älska det. Kanske är vi sadister, kanske väcks våra känslor först till liv när vi tvingas bry oss om någon annan – jag vet inte. Men jag har under mina timmar med Rise of the Tomb Raider flera gånger utbrustit:
– Länge leve Lara!
