Rare har släppt en 30-årig spelskatt pimpad med nya möjligheter och en ny tung presentation, till ett nästan löjligt lågt pris. Det är klart att jag, som älskat Rare lika mycket som jag hatat dem kastade mig på den här högen av både bra och dåliga spel utan förbehåll…
30 spel samlade i en episk samling. För en gång skull lika bra som det låter.
Alltså, jag ville verkligen recensera Rare Replay. Såhär i efterhand undrar jag hur jag tänkte. Det är alltid en risk att återbesöka det man finner nostalgiskt. Och utöver det försöka sätta ett betyg, på 30 spel, från hela sin uppväxt. Suck. Snacka om att ta sig vatten över huvudet. Men – jag gör ett försök.
Men först ska ni som missade vår introduktion av spelet kolla in den innan ni läser vidare, så ni får övergripande bild av hela innehållet.
Brittiska Rare (tidigare Rareware) är en av spelhistoriens mest hyllade utvecklare. Deras absoluta topp nåddes under eran av nära samarbete med Nintendo under Nintendo 64:ans levnadstid, men Rare har producerat hyllade storverk både före och efter detta – ofta genom skamlösa men kvalitativa idéplagiat. 2002 köpte Microsoft Rare för en på den tiden astronomisk summa motsvarande 375 miljoner dollar, och såg fram emot att blåsa dåtidens främsta konkurrent Nintendo på en av sina starkaste utvecklare. Ni som har följt Rare efter det, vet att Microsoft kanske inte varit helt nöjda. Bortsett från hyllade Viva Pinata, har de inte direkt blivit någon kassako för sina nya ägare, även om deras spel följt en trogen tradition av lekfullhet och genrebyten. Det var ett bra tag sedan Rare skapade något enastående – vilket tillsammans med att Rare är en trogen partner när Microsoft ska testa nya system (De utvecklade Kinect Sports under Kinects introduktion) kanske kan förklara att vi nu får Rare Replay, lagom till att Microsoft ska lansera sin 360-emulator.
Rare Replay omfattar spel från 1983 till 2008. Alltså en tidsresa från Sinclairs ZX Spectrum (placerade sig en gång i tiden som Storbritanniens egna Commodore 64) till Microsofts Xbox 360. I samlingen finns en hel hög fantastiska spel. Ni som växt upp med Nintendos grå spelkassetter som en del av det svenska folkhemmet blir säkert smått tårögda av titlar som Slalom, R.C. Pro-Am, Cobra Triangle, Snake Rattle n Roll, Killer Instinct, Banjo-Kazooie, Perfect Dark och Conkers Bad Fur Day. Mästerverken som levererades till Nintendo håller en vansinnigt hög klass, även om spelen till N64 kanske kommer kännas grafiskt begränsade i dagens konkurrens. Är ni dock inte grafiskt beroende, (som jag med hån i rösten brukar uttrycka det) så har ni inget att frukta. Många av spelen är underhållning i sin renaste form. Till spelen kommer dessutom vissa fina nyheter. De äldre hopplöst oförlåtande spelen kan till den nu spelande generationens stora glädje spolas tillbaka för ett nytt försök. Om du dör ditt sista liv på sjunde banan i Cobra Triangle, spola tillbaka. Om du gränslar en gran och kör huvudet i snön i Slalom, spola tillbaka. Det är ett genialiskt sätt att tillgängliggöra de klassiker som vi 80-talister tvingades lära oss utantill genom trial and error. Om du som jag aldrig klarade Cobra Triangle, får du nu alltså en chans med ett nytt verktyg. Om du misslyckas – spola tillbaka. En annan skön bonus från Rare är att de lagt till att vissa av spelen kan förändras grafiskt för att ge dig känslan av att du spelar dem på din barndoms dammiga tjock-TV. Effekten påverkar inte spelandet – men kan bli en skön generationslänk om du spelar med barn eller barnbarn.
”Såhär såg det ut på farsans tid – då gick det minsann inte spola tillbaka”.
En inte försumbar vinst med Rare Replay är att spelet höjer gullighetsfaktorn på din Xbox One. Gillar du söta spel, med mjukare karaktärer och en åtminstone till synes barnvänligare framtoning, så har spelen du tidigare haft tillgängliga varit lätträknade. Nintendo har byggt varumärke genom att äga gulligt, men Rare Replay tjuvkopplar Nintendos gullighet och ger barnfamiljer spel för flera semestrar framöver. Tre gånger Banjo (Kazooie, Tooie, Nuts & Bolts) , två gånger Viva Pinata (Original, Trouble in Paradise), Kameo och Snake Rattle n Roll är alla fullständigt underbara för barn. Eller för oss som fortfarande ibland vill känna oss som sådana. Flera av spelen har dock onödigt långa introsekvenser, där vi som numera är vana vid effektiv inledande hålla-handen coachning lätt kan bli aningen frustrerade av det söliga tempot.
Andra spel har en inte lika ”präktig” framtoning. Stereotyperna i Killer Instinct är så pinsamma att de kunnat vara kul – om det nu inte varit för hela Gamergate. Ni politiskt medvetna kan tycka att Battletoadsspelen dryper smaklöst våld och blod på ett sätt som inte alldeles säkert skulle uppskattas idag. Men det finns också positiva exempel i samlingen. Perfect Darks Joanna Dark, är i originalutgåvan varken speciellt naken eller sexuellt framställd. Det är lika trevligt som ovanligt att få spela en kvinna som får vara detta utan de till vardags tillhörande studsande gummibrösten och gubbsjuka zoomande mellansekvenserna. I detta är det också värt att nämna att Perfect Dark antagligen var sin tids absolut bästa FPS, och ett spel som än idag klarar sig bra. Viva Pinata är ett gudomligt avsteg från våldspel som utan att anstränga sig säger något om både de lugnande värdena av trädgårdsskötsel och om svårigheten med ekologisk balans. Bredden i samlingen imponerar. Särskilt om vi ställer den mot liknande (om än mindre) samlingar såsom tidigare Dreamcast Collection eller Capcoms Arcade Cabinet.
Presentationen är snygg och innehållsrik. Rare vårdar sin skatt.
Innan jag avslutar vill jag också nämna något om spelets presentation – som är enastående. Rare har gjort ett jättefint jobb med estetiken. Hela samlingen presenteras som en teatersalong, där varje spel visas med huvudmeny, tillverkningsår och vilka stämplar du kan låsa upp. Stämplar samlas för att senare bli achievements, till er som samlar sådana. De har också orkestrerat gamla introlåtar, vilket ger gamla klassiker välkommet nytt liv i menyerna. Från alla enskilda spel kan du också gå tillbaka till salongen för att fortsätta med något annat. Det finns också en hel del riktigt kul extramaterial, såsom intervjuer med anställda, making of-filmer, genomgångar av spel som aldrig släpptes och låtar ni aldrig hört. De gamla 360-spelen liras i den nya emulatorn och det var inte helt problemfritt i början då ljudet hakade sig och hamnade i rejäl otakt i det videoburna extramaterialet – men det tycks nu, peppar peppar, löpa felfritt. Med tanke på hur viktig emulatorn kommer att bli för Microsoft maskin borde vi kanske lita på att de löser eventuella brister kvickt.
Atic Atac vittnar om äventyrsspelens ursprung med en begränsad färgpalett.
Så, Rare Replay är många saker. Det varierar från mediokra Lunar Jetman till smått gudomliga Banjo-Kazooie. Från idépumpade men grafiskt vinägerdoftande Blast Corps till enkla men värdigt åldrade R.C. Pro-Am. Det är alla möjliga genrer – äventyr, plattform, FPS, racing, fighting, beat-em-up, sandbox breeding! Ni får uppleva hur Atic Atac skulle kunna ha påverkat utvecklingen av Zelda, känna hur Jet Force Gemini känns med modernare kontroller eller, min personliga höjdpunkt – återigen få chansen att garva ihjäl er till Gregg The Grim Reaper i Conkers Bad Fur day.
Gregg The Grim Reaper. En favorit i Rare’s fina karaktärsgalleri, och en kille som inte är helt förtjust i katters nio liv.
De äldsta spelen är knappt spelbara i en modern spelares händer, men de säger något om utvecklingen, och placerar både oss spelare och dagens spel i ett bredare sammanhang. Ni kommer garanterat gilla något – och lika garanterat inte gilla allt. Men såhär. Ni får 30 spel, för 250 spänn – där åtminstone hälften av dem var av absolut världsklass när de kom, och hälften av dem har åldrats bättre än ni. Allihop paketerade i en finfin digital teatersalong. Är du förälder, retrogamer, achievement-beroende, Rare-fantast eller gullighetsnarkoman så är det här antagligen det mest prisvärda spel ni hittar till er svarta krysslåda just nu. Även om de Nintendo-ägda guldkornen såsom GoldenEye 007 och Diddy Kong Racing kanske kommer fattas er.
För mig var Rare Replay som Yoga. När jag dundrade in stressad, så gav det inte mycket tillbaka. Men när jag tog mig tid, och lät mig förföras av Rare Replays alla spel, så skapades kärlek. Kärlek till mina egna spelrötter, kärlek till det plagiatnärda hantverket som Rares spel är och kärlek till min nu gulligare Xbox One. Det betyder någonting.
