Om du fick chansen att uppleva strukturellt förtryck i ny tappning, skulle du ta den? Skulle du utlämna dig till ett nytt ramverk med regler, skrivna och oskrivna, för att lära känna nya sidor av dig själv och av samhället? Skulle du göra det även om förtrycket, ramverket och reglerna egentligen inte var nya; utan bara en smula vridna?
För ett år sedan deltog jag och Charlie Haldén i lajvet Sigridsdotter, ”… ett lajv om tio familjer som möts för att fira Svennbalen, en tillställning för att gifta bort sina söner. Lajvet utforskar könsnormer och utspelar sig i ett alternativt matriarkalt Sverige.”(Facebookgruppen ’Sigridsdotter – ett lajv baserat på Egalias döttrar’). Ett år senare var lajvet fortfarande mycket tydligt i minnet, märkte vi när vi satte oss ner och samtalade om det.
Lajvet utspelade sig i ett nutida Sverige, under ett firande som kan liknas vid ett midsommarfirande men fokuserades på Svennbalen, ett event som gick ut på att alla unga män skulle visas upp och sedan väljas av de unga kvinnorna på plats. Att inte väljas efter ett visst antal Svennbaler var en skam för familjen, och den unga mannen tvingades ofta efter detta att börja arbeta med lågavlönat arbete utan många chanser att ta sig ur sin situation.
…det var precis så det kändes; hänsynslöst. Mot alla.
Jag ville delta på lajvet för att lättare förstå hur strukturer i samhället kunde påverka ens vardag, och hur jag skulle kunna använda den kunskapen i mitt eget liv som intersektionell feminist *. Och ärligt talat hade jag en morbid nyfikenhet över hur det skulle kännas att vara den som antogs bestämma, att vara den som var normen som strukturerna utgick ifrån. Charlie, också hon feminist, tyckte att det var oemotståndligt att få chansen att uppleva ett vändande på könsmaktordningen. Vidare hoppade hon gärna på möjligheten att diskutera de godtyckligt konstruerade könsrollsnormer som vi har i vårt samhälle. Vi var båda rörande överens om att arrangörerna spelade en stor del i att vi vågade anmäla oss till ett lajv som utlovade så pass mycket råa känslor. Vi visste att det var en grupp som hade bra koll på feminism, jämlikhet, förtryck och tryggt spel. Arrangörernas innehållsförteckning för lajvet var ”maktförskjutning, normer och anpassning. Förändrade perspektiv, sommarfirande och strukturens hänsynslöshet.”(från hemsidan ’http://mariajaja.wix.com/sigridsdotter’). Det stämde på pricken med vad vi fick. Så mycket normer som behövde följas. Så mycket anpassning som krävdes. Just det där med strukturens hänsynslöshet slår nu extra hårt när jag läser beskrivningen på hemsidan. För det var precis så det kändes; hänsynslöst. Mot alla.
Kaja såg männen, och framför allt de unga männen som leksaker. De var inte riktigt fullvärdiga människor.
Jag spelade Marlene, en sextioårig affärskvinna på toppen av sin karriär. Marlene var gift, och hade barn, och barnbarn, och en make som tog hand om alla som sig borde. Marlene var ett av mina rollval när jag anmälde mig till lajvet. Jag drogs till hennes kyla, till känslan av att hennes familjs känslor var som en enda stor tryckkokare som hon totalt ignorerade fast det ångade och pep om den. Ju mer jag funderade och pratade med andra som jag skulle spela närmare med växte Marlenes personlighet fram. Marlene var egocentrerad, självrättfärdig och totalt oförstående till andras känslor. Marlene berättade för alla hon kände befogenhet över hur de skulle känna och vad de fick visa. Alltid med deras eller familjens bästa för ögonen, såklart, alltid med hennes egen form av medkänsla, hennes oöverstigliga förmåga att fixa allt. Charlie spelade Kaja, en företagsledare med mycket makt i alla delar av livet. Kaja hade barn i tonåren och en make som hon misshandlade när han inte utförde sina plikter som han skulle. Kaja var Charlies förstahandsval när hon anmälde sig till lajvet. Det lockade att satsa allt, att gå så långt ut på kanten i det här maktutforskandet som hon bara kunde. Charlie, som är väldigt intresserad av psykologi, ville dessutom få insikt i psyket hos någon som slår och kontrollerar sina nära. Kajas personlighet var obehaglig. Hon var totalt känslokall inför andras upplevelser och använde ständigt härskartekniker för att styra alla runt henne. Kaja såg männen, och framför allt de unga männen som leksaker. De var inte riktigt fullvärdiga människor.
[Vi] ryser åt vad våra roller gjorde. Vi skäms båda två…
Under samtalet sitter både jag och Charlie och ryser åt vad våra roller gjorde. Vi skäms båda två, samtidigt som vi vet att vi befann oss i en setting där allt var överenskommet på förhand och ingen egentligen blev skadad. Vi kan helt enkelt inte riktigt förlika oss med vilken sorts människor vi var under några dagar förra året.
Så vilka tankar drabbade oss direkt efter lajvet?
Det tog en stund innan jag kunde sätta ord på känslan. Skam.
Den morbida nyfikenheten jag känt när jag anmälde mig fick ordentlig utdelning. Vi som kvinnor var normen. Vårt utseende var plötsligt inte viktigt för att vi skulle anses värdefulla. Det var männen som förväntades sminka och fixa sig och tänka på hur mycket hud de visade. Jag som spelade snart-pensionär gick runt i en blandning av Myrorna-fynd och arv från mormor och farmor. Jag struntade helt i smink och hårborttagning, något som annars kunde uppta en hel del av min tid för att jag skulle känna mig “normal”. Charlie visade sig ofta i kavaj och snygga byxor i “mansmodell”. Vi var överens om hur otroligt befriande och skönt det var för oss att få vara normen, att få vara neutrala i vårt kroppsspråk. Så fort som lajvet tagit slut la sig dock något som en blöt filt över mina axlar. Det tog högst fem minuter. Det tog en stund innan jag kunde sätta ord på känslan. Skam. Jag skämdes över mitt utseende, eller kanske snarare över att jag inte tänkt på mitt utseende. Det var så tydligt att det tog andan ur mig, att min självbild var så rakt kopplad till det ramverk jag existerade i. Charlie upptäckte dessutom, som en sötbitter reflektion, att hon kände en lättnad över att slippa visa hänsyn i de sociala sammanhangen. Vanligtvis håller hon ett halvt öga på om någon behöver hjälp med något, eller om någon verkar ensam. Nu slapp hon det, och det var så skönt! Det var också skrämmande tydligt för henne hur mycket hon vanligtvis gjorde för att stämningen i en grupp skulle vara trevlig, och hur mycket energi det tog. Så att få vara lite hänsynslös kunde också vara bra.
[Jag fick ingen] beröring av någon. Inga kramar, inga klappar, ingen uppenbar kärlek…
Under lajvets gång fick jag inte heller någon beröring av någon. Inga kramar, inga klappar, ingen uppenbar kärlek från de som spelade min familj. Jag fann det också väldigt svårt att berätta för någon vad jag behövde, som att distansen jag skapade som Marlene följde mig in i min, Constances, tillvaro. Charlie upplevde snarare att Kaja var väldigt ensam, rent känslomässigt. Att hålla uppe sin makt och kontroll gjorde det svårt för henne att ha några ärliga och innerliga relationer. Kaja kunde inte heller släppa den makten eller kontrollen då de var kärnan i hennes identitet, så hon var fast.
Både Charlie och jag kände också av långsiktiga förändringar i vårt tänkande om vårt samhälle och synen på könsroller och genus i det.
[vi som spelade kvinnor] ville kunna gå med bar överkropp… det är klart som fan att man vill ha sol på hela överkroppen när det är sol ute!
När jag kom hem skedde flera förändringar under olika tidsspann. Jag gjorde mig av med alla par högklackade skor. Jag slutade raka benen och armhålorna. Jag drog också ned på sminket till vardags och började se det som något roligt och frivilligt snarare än något jag tvingades ha för att känna mig “normal”. Jag la undan de kläder som jag egentligen inte trivdes i men som jag fått höra av så kallade skönhetsmagasin och stylingprogram att ’kvinnor borde ha’. Jag började, på allvar, arbeta med att se mig själv som en person i stället för att i första hand försöka passa in i mallen som Kvinna. Charlie tog med sig den fruktansvärt sköna känslan att utseende inte är lika viktigt, och är ganska säker på att hon har brytt sig mindre om hur hon ser ut efter att ha deltagit på Sigridsdotter. Vi insåg hur mycket vi uppfostrats i hur viktigt vårt utseende är och hur det definierar vårt värde, och också hur vi definierar våra kroppar i vårt samhälle. Här vill jag citera Charlie, som alltid uttrycker sig beundransvärt bra: ”På workshopen före lajvet pratade vi som spelade kvinnor om att vi ville kunna gå med bar överkropp, och kollade med dem som spelade män om det skulle kännas okej för dem, vilket det gjorde. När det var sol en morgon gick Kaja ut i linnebyxor och kaffekopp. Och det var så skönt, det är klart som fan att man vill ha sol på hela överkroppen när det är sol ute!”
Om vi kände så efter tre dagar, hur blir det då inte för den som i hela sitt liv uppfostrats till att inte bekräfta andra…
Vi kände också båda två av hur otroligt viktigt det är att få vara sårbar och ha utrymmet att be om närhet och kärlek. En helg av att inte få mitt ytterst mänskliga behov av kramar uppfyllt och jag trodde att jag skulle gå i bitar. När lajvet var över satt jag med några medspelare och grät floder i ren sorg och saknad. De fick sitta med sina händer på olika delar av mina armar, axlar och händer en lång stund innan jag kunde lugna mig. Charlie reflekterade mycket över ensamheten hon känt som Kaja, hur många äldre män aldrig lärt sig uttrycka känslor och därför skapar en distans även till dem som ska stå dem närmast. Om vi kände så efter tre dagar, hur blir det då inte för den som i hela sitt liv uppfostrats till att inte bekräfta andra, inte visa sig ”svag” och be om närhet, inte tala om känslor eller säga snälla saker till andra utan att planera att få något i utbyte? Aj och fy fan, är min spontana reaktion när jag funderar på det. Helvete, va vidrigt, är Charlies. Charlie har funderat på om hon kanske uppskattar sin egen empati mer efter lajvet, och över att det bara är personer som uppfostras till kvinnor som uppfostras till att uttrycka och ta hand om känslor. Det borde ju egentligen vara så att alla människor uppfostras och stöttas till det.
Två av lajvarrangörerna, Eva Wei och Elvira Fallsdalen, fotograferade i roll.Innan vi avslutar samtalet frågar jag Charlie vad hon tycker om att Sigridsdotter ska sättas upp igen. ”Ja! Så glad att fler får chansen att göra det här! Det är så himla nyttigt att få reflektera över.”
*Intersektionell feminism: “ett […] perspektiv som betonar hur olika former av hierarkier samverkar och förstärker varandra. Detta kan, utöver kön, omfatta faktorer som ras, etnicitet, sexualitet, funktionalitet, klass, ålder och religion.” (www.feminism.se)
