Ett nytt Mariospel på en (fortfarande ganska-) ny Nintendo-konsol väcker såklart förväntningar. Vi har vetat om att spelet har varit på gång ett bra tag och nu är det här: Super Mario Odyssey.
Super Mario Odyssey är i 3D med större öppna banor likt Mario 64 eller Mario Galaxy och även om det finns ett tvåspelarläge så är det först och främst ett ensamspel. Banorna uppmuntrar till utforskning och det finns gott om pussel och undangömda prylar att samla på. Den största skillnaden från tidigare spel är Marios nya följeslagare Cappy, en talande hatt. Cappy kan kastas som en bumerang för att samla mynt eller ta sönder block, han kan användas som vapen och i kniviga situationer kan Mario använda honom som plattform för att ta sig över kluriga hopp. Den främsta förmågan är ändå att kunna ta kontroll över fiender. Stora delar av banorna är byggda kring en unik mekanik för de fiender som befinner sig där och det är alltid roligt att ta över en ny fiende och använda deras unika förmågor för att ta sig vidare eller lösa ett pussel. Även boss-striderna bygger för det mesta på att Mario kan knycka till sig en ny förmåga och använda mot bossen. Denna mekanik ersätter behovet av att ha fler spelbara karaktärer eller fordon i spelet för att skapa variation.
Rent visuellt är spelet snyggt, men förvirrande. En del banor är kraftigt stiliserade, vilket vi är vana vid när det gäller Mario, medan andra är gjorda för att se mer realistiska ut. Ibland ser skuggorna märkliga ut och jag kommer nog aldrig att vänja mig vid att se Mario stå bredvid en riktig människa.
Oavsett hur bra spelet är och hur intressanta boss-striderna är så går det inte komma från att spelet är ganska kort. För att du ska få ut det mesta ur titeln behöver du uppskatta att leta igenom banorna efter alla undangömda mynt och månar för att kunna köpa nya kläder och prydnader. Om du bara vill ta dig fram till sista bossen och rädda prinsessan så kommer äventyret vara över lite för snabbt.
