Idag är det återigen dags för dubbelfirande för Cyklistälskare. Varje år släpps nämligen två cykelsportspel hand i hand där jag ska försöka återge mina intryck från Tour de France 2016
Tvillingspelet Pro Cycling Manager är dess mer strategiska motsvarighet som enbart släpps till PC och där får du agera klubbmanager och styra varje detalj i lagets framfart. Vi har istället satt tänderna i arcadvarianten Tour de France 2016 (där jag i detta test använt en PS4-kontroll som virtuella cykelpedaler). Här ligger inte fokus på dig som enskild åkare, vilket jag trodde var fallet, utan ditt stall av åkare.
Att cykla digitalt låter kanske enkelt, men faktum är att man måste jobba hårt på att förhålla sig till konkurrenter och/eller kommendera sina stallkamrater för att effektivast möjligt ta sig fram. Tour de France 2016 bjuder på relativt enkla kommandon för detta, men det slutar ändå inte helt sällan med att jag drar iväg i en tätklunga med konkurrenterna toppåkare och vips så glömmer jag bort mina kamrater för resten av distansen.
Ni cyklister därute suckar väl nu, men för mig var det inte uppenbart med vikten av samarbete förrän spelet smärtsamt visar mig att jag är totalt beroende av hela mitt stall. Spelets mekanismer visar tydligt hur mycket energi det går åt att gnota själv i motvind, utan att få draghjälp av med- eller motåkare i uppförsbacke. Särskilt märks det hur mycket det kostar att ligga på topp när jag uppstudsigt försöker dra iväg från huvudklungan med åkare. Gång efter annan finner man sig på gränsen till sammanbrott och ett fint balanserande krävs för att man inte ska sprängas som en häst i ponnyexpressen. När det sker blir man nämligen reducerad till en åkare som snarare hade platsat i pensionärsloppet och under en frustrerande lång stund hinner man minnas alla de uppförsbackar som drabbat en under cykelfärder i verkliga livet.
Spelet har förvisso en inbyggd “andra andning”, det vill säga ett område i varje etapp där du får påfyllning av energidrycker, men det gäller att planera sina utbrytningsförsök och inte ta onödiga risker för vid etappens upplopp gäller det att ha hushållit med mest energi så att man kan slita sig fram först till mållinjen. Ibland är det centimetrar som gäller och därför har de introducerat ett nytt sprintläge där du precis vid mållinjen kan trixa för att minimera luftmotståndet.
Till skillnad från Pro Cykling Manager ligger alltså fokus snarast på att sätta ihop sina egna eller köra befintliga cykliststall. Dessa är hämtade från verklighetens, men i några spellägen finns också spelförlagets (Focus Home Interactive) sponsrade stall med lite extra förmågor. Som oinvigt i cyklisternas ädla sport är det inte jättefrestande att gå in och mixtra med dessa detaljer.
Jag upplever mest att jag vill sätta igång loppet, men när min(a) cyklister når framgångar och får kliva upp på prispallen i slutet ångrar jag mig varje gång bittert. Spelutvecklarna har nämligen inte lagt ner någon som helst möda på att personifiera de olika åkarna. Så varje gång kliver någon slags hybrid av en åldrig fransman och Barack Obama upp på prispallen, vilket ter sig särskilt komiskt när bästa ungdomsåkare utropas. Det finns nämligen en massa olika priser som ska delas ut, vilket förutom att det tar olidligt lång tid att trycka sig förbi, blir aningen fånigt när hela lagets åkare ser exakt likadana ut, bortsett från kläderna som ska symbolisera det pris de förtjänat. Om man är van vid andra sportspel stör man sig nog mer då man blivit bortskämd med att varje spelare från verkligheten analyserats och scannats in i spelet.
I övrigt ger spelet en skön känsla av att vara närvarande i loppen som inledningsvis presenteras i TV-format, även om jag ibland blir osäker på om min guidande röst ska föreställa vår coach eller just en tv-kommentator. Men när denne återkommande försöker köra samma enformiga pappa-skämt om att någon fått punktering inser jag att det nog ska föreställa klubbcoachen.
Styrningen är mycket enkel, du kan i princip inte åka av vägen annat än om du försöker flytta kameran för att se om du är förföljd. Men det stör lite att det saknas basala funktioner att snabbt kolla dig över axeln och att sätta en styrfart så du slipper “farthållnings-kramp”. Du kan i och för sig sätta på en autopilot och låta cyklisten dra fram själv, men det rekommenderas verkligen inte om du befinner dig i täten, för AI:n är inte kung på att varken hushålla med resurser eller förhålla sig till omgivningen.
När varje lopp sätter igång och du befinner dig i en massa av cyklister får du trixa lite för att navigera dig fram i täten liksom om du går på pumpen och blir omkörd av dem. Det är inte helt självklart att man klarar av att ta sig fram snabbare än omgivningen. Det är då man har som mest nytta av sina lagkamrater, för då kan man dra fram i etapper och ge varandra både navigeringsutrymme och draghjälp. Men återigen, när du drar iväg i tätklungan så upplever jag ibland att spelet gör det orimligt svårt att kommunicera med de andra i laget, varför jag slutligen struntar i hur det går för dem. Detta trots att det kan utdelas bonusar för flera olika åkares individuella prestationer.
En kul grej bortsett från möjligheten att modifiera åkare och bygga hela lag som man ställer upp i olika lopp är möjligheten att spela i samarbetsläge eller tävlingsläge mot andra. Antingen spelar du direkt mot andra, lokalt i split-screen eller online eller så jämför du dina resultat mot andras via en spökåkare.
Det var lite otippat att jag skulle bli så charmad av det här spelkonceptet, men dess lättsamma upplägg där det nästan krävs ett meditativt fokus för att lyckas är intressant. Till dess nackdel är möjligen att det tar lite väl lång tid att köra de olika etapperna, särskilt om man lyckas bra och måste titta på de tråkiga prisutdelningarna. Men för en cykeldåre är det ingen tvekan. Här är ett spel man både kan lira själv på kammaren och tillsammans med andra, om inte annat som ett sätt att ge en frestande inblick i cykelsportens charm.
