En ökande skara av figurspelare/hobbyister har stött på “Inq28”-fenomenet, men vad är det egentligen?
Ursprungligen betydde det bara “Inquisitor spelat med figurer i 28mm-skala” (istället för originalets 54mm). Inquisitor refererar i det här fallet till en kortlivade rollspels/figurspelshybrid av Games Workshop (2001) som var skapad för figurer i 54mm-skala, men som aldrig riktigt togs upp av den större figurspelspopulationen. Sedan dess har det återuppväckts av fans som som spelar spelet i 28mm-skala, som har fler tillgängliga figurer och terräng.
Över tiden så har fenomenet dock expanderat bortom sina rötter och ligger nu närmare sitt eget sätt att spela, med en kraftig åtföljande figurestetik. Denna har i sin tur länkats till vad som har kommit att benämnas som “blanchistu” (från illustratören John Blanche, vars illustrationer och distinkta målarstil står som inspiration för figurhobbyister inom den här specifika formen). Det är fortfarande ett relativt ungt begrepp, och det finns ingen konsensus kring definitionerna ännu, men mycket av diskussionerna tar plats i ett Inq28-forum på Facebook, och den spirande publikationen 28 Mag (Sherriff et al, 2019-).
Stilen karaktäriseras av ett något mindre superheroiskt perspektiv än sin huvudinspirationskälla, och fokuserar snarare på “grim” och “dark” i “grimdark”. Den kanske bästa beskrivningen kommer från ett poetiskt inlägg på Facebooksidan:
“…med ett fokus på Inkvisitorsentourage, frihandlare, pilgrimer, köpmän, civilister et al, samt utomjordingarna, kättarna och mutanterna de stöter på. Vi hanterar de nedtrampade, de bortglömda, de syndfulla, de små. Det som ligger under, och det som faller emellan. Det kan hittas i en dammiga lunta, dåligt upplysta korridor, mörk gränd, långt från slagfälten på fjärran världar…” (skribentens översättning).
För många, kanske de flesta, är det fortfarande en figurestetik, vars anhängare visar upp både färdiga och pågående projekt för en hugad publik som ofta erbjuder uppmuntran och råd. Dessa inkluderar allt från enstaka figurer, grupper, entourage och fordon till terrängprojekt och dioraman, till och med illustrationer. Men många skapar också fantastiska interaktiva berättelser i samma ådra, med en mängd olika system. De senaste åren har vi sett kampanjer så som “Tor Megiddo” (2017) och “Rhossum Secundus” (2018) av Winberg et al., “The Spires of Piety” (Cellar Dwellers Wargaming Club, 2018), och “Mayhem at Lesotho 2/12” (Hartman, 2018), som alla har spelmiljöer som väcks till liv med både figurer och terränghantverk (ibland slås dessa två till och med ihop; så som Rhossum Secundus super-vandrare som är både terräng och enheter i sig själva!). Hanning (1998-) har arrangerat spel i ett liknande format på GothCon långt innan Inq28 dök upp, men i en väldigt annorlunda stil som lutar mer åt det humoristiska än det grymma och mörka.
“Uprising on Ferrum Magna” (2020) var undertecknads eget bidrag till den här scenen, och vi blev uppriktigt överraskade över nivån på en del saker som våra spelare tog med sig. Tolv spelare med var sitt team om fyra figurer delade upp sig på sex rum och lika många spelledare, där de löste uppdrag, hittade ledtrådar, jagade dunkla agendor, och mycket mer. Alla spelbord var sammankopplade, så under rätt förutsättningar så kunde man färdas mellan dem. Innan dagen var slut hade det blivit tågrån, båtkapningar undervattensbaser, eskorter genom farliga områden, och mycket mer.
Som kan skönjas i diagrammet så sitter Inq28 – i en bredare betydelse – och liknande spelformat rakt i centrum på en triad av rollspel/narrativ, figurspelande och hantverk/taktil lek. Det är inte förkroppsligat på samma sätt som ett lajv, men låter snarare deltagarna testa ett sorts “förkroppsligande via proxy” via figurerna. Det har element av klassiskt bordsrollspelande (som också ibland spelas med figurer) men hantverksdelen är tydligare, fokuset är annorlunda, och varje spelare har generellt ett helt “party” per person, snarare än en enstaka rollperson. Mängden rollspelande i Inq28-sessioner varierar, men fokuset på narrativ gör det generellt inte, med spelare och spelledare som är investerade i att omgärda sina spel och figurer med en rik narrativ kontext. Fokus på spelsystemet varierar också, men det är oftast väldigt lite emfas på kompetitivt spelande.
Även om det är för tidigt för att kunna säga om det här kommer vara ett flyktigt fenomen, eller om det kommer utvecklas ytterligare i framtiden, så kan ingen förneka att det är en inspirerande kraft för många just nu, vilket redan har gett ytterst påtagliga resultat i formen av vackert skapade figurer och stärkt självförtroende hos många figurhobbyister. Att själv få jobba med regler till den här sortens spelare är fantastiskt belönande, eftersom vi får tillhandahålla verktygen som andas liv i konstverk.
//Karl Bergström
(Översatt och något omarbetat från den engelska ursprungsartikeln “What is Inq28?”, från F28:s nyhetsbrev)
