Våren nalkas. Dunjackan kan packas ned och uteserveringarna smygöppnas. Många rusar ut, blir nedfrusna och ligger sjuka en vecka. Men inte vi. Vi lider av en annan sjuka. Ett återkommande Battlefieldberoende. Vi rusar rakt ut på Golmud Railway. Likt drabbade av sjukliga skov återfaller vi i serien som blivit synonymt med svensk tv-spelsproduktion. Vi spelar Battlefield när det är nytt. Sen vilar vi lite. Sen kommer en DLC, då spelar vi lite till. Sen blir det Destiny. Sen tröttnar vi på Destiny. Då spelar vi Battlefield igen. Det är så enkelt att älska. Och hata. Det är ju de spelen vi spelar mest. Där njutningen och frustrationen ligger tätt tätt under täcket och myser med varann. Där du antingen hinner snitta halspulsådern på den där prickskytten som gäckat dig i tio minuter – eller där hans lagkompis skjuter dig när du precis plockat fram kniven. Precis där – finns Battlefield.
Jag har ju spelat serien ett tag. Eller okej. I dryga 10 år nu. Dryga 10 arbetsveckor aktiv speltid bara i Battlefield 4. Jag vet att många av er har spelat betydligt mer – men det är ganska mycket när man också har ett jobb att sköta. Ändå verkar det inte som jag tröttnar. Jag hittar tillbaka. Det funkar alltid att spela Battlefield en stund. Oberoende av väder, humör eller tid på dygnet. Speciellt när man har några goda vänner med sig. Spelet blir personligt när vi känner varandra. I en squad som garvar och tuggar på när vi lirar. Jag vet att min vän Impy har grava Rambokomplex, precis som jag, och vi dör alltid mer än vi måste. Sajko vet varför jag har Djiboutis dog tag som min personliga favorit – och att jag precis blivit teamkillad när jag grymtar säreget. Och jag slutar aldrig förvånas över hur han kan komma trea i poäng med typ 2-3 kills en runda. Hur går det till? Och vi har alla fruktansvärda svordomar som vi kastar ur oss när vi dör (orättvist). Skällsordet råtta förekommer i fantastiska kombinationer. Råttansikte, råtthål, helikopterråtta (hur ser en sån ut?), sniperråtta, råttmuff o.s.v. Jag vet faktiskt inte vad råttorna har gjort för att förtjäna det där. Kanske är det frustrationen över vår inbördes tävlan som bara måste få ett utlopp. Ibland är det tvärt om. Ingen tävlan – utan bara de mest korkade av idéer. Som att kuta över en hel karta bara för att få sätta C4 på den där Tunguskan som har stått där hela rundan. Tar en sniper oss när vi kommer halvvägs så slutar vi inte – då kör vi igen, och snipern ska också få tugga C4! Det är kvalificerad galenskap, ren idioti. Men vi älskar det!
Utöver det sociala tror jag att det är enkelheten och det oändliga innehållet som håller oss kvar. Så fort du spawnar in på en karta så är det krig. Sikta och skjut. Du och dina vapenbröder (eller systrar) mot en hög med andra. På riktigt – eller ja, nästan på riktigt. Det är achievements, assignments, battlepacks och vapendelar att låsa upp. Det tar liksom aldrig slut. Det finns alltid nån galenskap att fortsätta med. Och även om vi verkligen inte vill erkänna det – så är det rättvist. Dör du i Battlefield, så är det faktiskt ditt fel.
Har ni egna vårminnen från Battlefield så dela gärna med er. Vi förstår precis hur personligt det kan bli – och det är okej om er vårflirt i år är Battlefield – igen.
