Det är något elementärt med den ädla fäktkonsten som borde vara tilltalande för alla som någonsin skuttat runt med ett träsvärd eller träpinne som liten.
Detta har Fatshark, det lilla svenska utvecklarteamet, tagit fasta vid i sin FörstaPersonsFäktare War of the Roses: Kingmaker. Spelet utspelar sig, som titeln antyder, under det Engelska 1400-talets ”Rosornas Krig” och vi serveras ett antal kartor där två sidor kämpar om makten, med svärd, sköld, pålyxor, rytteri och ballistiska vapen av olika slag.
Vi känner igen scenariorna där man ska kämpa om olika objekt, utföra olika mål och/eller rätt och slätt ha ihjäl motståndarna. Till sin hjälp har man en stor variation av utrustning och vapen, allt från dolk och sköldar till krutvapen och helplåtsrustningar. Detta i kombination med möjlighet att enkelt ta sig runt på byggnadsverk och ta sig fram till häst, ger en känsla av att det alltid händer något runtomkring dig. Ingen teknik tycks liksom vara den andra överlägsen i alla lägen. Detta ger ett flexibelt spel där man måste välja sina strider med tungan rätt i mun.
I sann svensk spelutvecklaranda är spelet balanserat på så sätt att du får lika mycket status om du ger support till dina kamrater, mestadels genom att hjälpa till att ge skada eller förbinda dina vänner, som om du går först i ledet och rensar fienden åt dem. Ett intrikat system där du tjänar guld för allt du utför, från att skada fiender till att hjälpa skadade allierade, som du sedan kan använda till att levla din egen personliga kämpe, med just den utrustning du föredrar. Här tycks man ha lagt ner en hel del energi, för det märks avsevärd skillnad på vilken utrustning man väljer. Olika saker har olika attribut som gör dem bättre, både speltekniskt, men även märkbart på skärmen. Du sinkas ordentligt av en tung rustning, ditt synfält minskas av en tung hjälm och så vidare…
Men tyvärr Fatshark – den här produktionen har tagit sig vatten över huvudet genom att få mig att känna mig som en fet haj på torra land! För man har tagit fasta på att försöka fånga realismen till den grad att jag ibland nästan vill gråta…
Jag tillhör nämligen de få som på riktigt sprungit runt en hel del i full rustning, med sköld och svärd och lekt medeltidskrig! Det tar mig inte särskilt lång tid att accelerera i språngmarsch bara för att jag hänger skrot runt kroppen. Ni får mig att vilja dö en smula varje gång jag återföds i spelet. Jag får inte ett dimmigt synfält för att jag tar på mig en trång hjälm, jag får dock nedsatt hörsel, vilket över huvud taget inte simuleras i spelet. Även i vapenkontrollen blir jag konfunderad. För även om tekniken med vilken du svingar, siktar och skjuter är faktiskt riktigt intuitiv, så når det inte ända fram. Man tycks nämligen aldrig träffa det man faktiskt siktar på. Du har helt enkelt inte en känsla av kontroll över räckvidden och slagen. Det känns lite för mycket som slumpen och jag vet helt plötsligt inte om det är så fiffigt att skryta med att man utvecklat ett eget system för striderna i stället för de klassiska ”hitboxarna” som konkurerande titlar fortfarande dras med. Kanske av en anledning?! För till syvende och sist så är det endast rena barbar-svingar som funkar för att sänka allt som är i din väg. Då menar jag allt! För det är enormt frustrerande att försöka fälla en fiende men tvingas hugga genom flera kamrater för att nå ditt mål om du inte redan i svingen fastnar i portar och andra objekt.
Och även om spelet utger sig för att vara ett teambaserat spel så finns inget naturligt stöd för formationer och sköldmurar som skulle kunna göra en kamp om olika nyckelpositioner så mycket intressantare. Du kan möjligen få intrycket av att spela ett teambaserat spel, men i själva verket består majoriteten av slagen av kombattanter som någorlunda ensamma kämpar för gemensamma mål. Ibland mot flera motståndare och ibland med vänner till sin hjälp. Men mer team än så blir det tyvärr inte. Man kan i och för sig återfödas på sin truppledares position. Detta är dock en ganska medioker funktion då man sällan tillåts återfödas p.ga att ledaren är i strid, eller positionerad på en otillåten plats. Vilket i praktiken gör att en ledare som gör ett bra jobb, dvs. dödar fienden eller håller stånd i en skyddad position är omöjliga att återfödas vid.
Ok, där fick jag ur mig frustrationen. För så är det med spel som engagerar. På något sätt så har man lyckats få mig till den spets där jag faktiskt jämför ett hack´n´slash spel med verkligheten och det i sig borde säga en del om den realism man försöker och faktiskt är på god väg att uppnå. Och det är kanske just den enda anledningen till att du vill spela War of the Roses: Kingmaker. För även om det i min mening satt spelglädjen ur balans i sin kissnödiga strävan att nå en högre realism än andra spel i genren, så är spelreglerna samma för alla. Har du inte möjlighet att ikläda dig en rustning på riktigt så finns en möjlighet att du blir betagen av konceptet. Jag sätter mig nog hellre och återladdar ”Mount & Blade” eller ”Chivalry: Medieval Warfare” igen, i väntan på att den feta hajen återfår balansen och tar sig upp till den medeltida hyperrealismen.
