Lukten av ett nytt spel är något speciellt. Hur den strömmar upp när lådan öppnas. Kartong och alldeles nytryckt papper. Att lyfta upp en bok och bläddra i den och få den där speciella upplevelsen och känslan av något orört.
Kanske borde det finnas en doftgran med lukten nyspelsdoft i stället för nybilsdoft. Jag älskar att få mitt Mutant år Noll i en låda. Så som det var förr även om det till viss del är före min tid som rollspelare så har jag många lådor i bokhyllan här hemma. Det är nostalgi.
Genom åren har Mutant släppts i många utföranden, Fria Ligan ligger bakom den senaste. Nu är det verkligen Cyberpunk eller så pass långt efter katastrofen så hela städer och riken växt upp. Det är precis i början, det är år noll.
Det märks att Fria Ligan vill skapa nostalgi samtidigt som de gör något nytt. Just boxen är nostalgi, där allt lätt kan samlas och som fint kan packas upp så som vi även setts göra här på Spelkult. Det ger en alldeles speciell känsla. I boxen finns inte bara böcker, kartor och specialltärningar utan även kort och markörer. Vissa har sagt att det här får spelet att se ut mer som ett brädspel men det är endast vid första anblicken. Korten används i stället för en tabell och om spelarna inte gillar att dra kort finns det en tabell att slå på. Markörerna visar på krubb, patroner och vatten, och används i stället för att sudda sönder sitt formulär eller att ha ett kladdpapper bredvid. Alltså inget nödvändigt heller för den som inte vill.
Böckerna är snygga och enkelt uppbyggda. En bok för spelaren och en för spelledaren. I början av varje finns innehållsförteckning och i slutet index. Något som kanske låter självklart, men det är förvånande hur många rollspel som saknar sådant. Illustrationerna från Reine Rosenberg är snygga samtidigt som de visar en ful och förfallen värld. Mutanterna är fula även de kvinnliga och det gillar jag. Vad jag dock vill lyfta är representationen som till viss del faller in i gamla tråkiga mönster. Nog för att många av mutanterna är så gott som omöjligt att könsbestämma så är det fler som är tydligt manliga än tydligt kvinnliga. Jag frågar mig även var de rasifierade mutanterna håller hus. Nog för att det finns mutanter med märklig färg på huden eller som ser mer djuriska än mänskliga ut så finns det väldigt få som ser ut att ha en anfader som inte är från norra Europa, med något litet undantag. Jag har bläddrat i spelledarboken för att få reda på om det finns en vettig förklaring. Jag har inte lusläst den då jag som spelare vill ha lite hemligheter kvar att utforska. Det går att hävda att det finns en förkalring men den är tunn och inte en bra ursäkt. Vi lever i en värld och ett land som består av fler än vita och jag hade hoppats att det skulle få återspeglas i ett så pass modernt rollspel. Kan en mutant vara vit, grå och grön borde den även kunna ha alla de nyanser som finns på hud i vår värld.
Jag oroar mig lite över kvaliteten på böckerna. Jag har inte märkt några problem i ryggen, eller antydan att sidor skulle kunna lossna. Men både jag och en vän har märkt att plasten på utsidan av våra exemplar sitter dåligt och borde ha vikts över kanten men nu bara har skurits av runt om. Den riskerar att lossna på sina ställen. Frågan är hur boken kommer se ut efter flitigt spelande.
Reglerna och systemet är enkelt och bra för nybörjare. Det krävs inte att hela spelarboken läses av alla utan det går snabbt och enkelt att skapa en karaktär och börja spela. Jag förstår att inte alla gillar enkla system och då kanske det inte är ett spel för dem Det är ju så bra med rollspel att det finns något för alla. För mig är det dock utmärkt, jag tycker inte om att behöva hänga upp mig på regler eller att den som lusläst boken ska kunna skapa en karaktär som är mycket bättre och det riskerar att bli obalans.
Något annat jag tycker om är att det ingår i karaktärskapandet att knyta kontakter både med andra spelare och med npcer. Det öppnar för både konflikter och bra relationer. Det kräver att en tänker på varför just de här personerna umgås, och vilka gemensamma vänner och fiender gruppen har. Det skapar en dynamik som kanske annars skapas om inte gruppen självmant väljer att diskutera det. Spelet ger en även belöning i form av erfarenhetspoäng för varje gång en offrat eller riskerat något för att antingen hjälpa de personer de tycker lite extra mycket om, eller för att förstöra för den de avskyr.
Slutligen, allting ruttnar, allt dör, det förstörs av rötan. Spelet uppmuntrar en att inte låta ens rollpersoner klara sig för bra. Det kommer nya mutationer, men allt leder mot en stilla död. Det vill säga, så länge inte någon finner den mystiska platsen Eden. Kanske finns där svar på det som ingen vet. Kanske kan det hindra mutanterna från att helt dö ut. Ge en strimma hopp.
