Konsekvensen av det sista jag gjorde i episod tre stirrar mig rakt i ansiktet. Det är fasa jag ser och känner. Dock hinner jag knappt smälta det. Clementine och jag måste handla snabbt för att överleva. Göra det som måstes även om det inte är det som känns helt rätt i magen alltid. För vi måste överleva, komma vidare. Frågan är bara hur mycket som kan gå att offra för den sakens skull.
Amid the Ruins har en fin balans av action och drama I bland blir det panik. När flera människor har panik samtidigt och faran står på farstukvisten och vill komma in så blir det drama.
Det händer mycket i det här avsnittet. Jag skriver den här recensionen ganska långt efter att jag spelade och det gör att jag knappt minns allt. Alla intryck blir nästan hopsmetade samtidigt som det är bra att det inte är mycket dötid (men mycket tid med döda).
Clementine har många intressanta samtal och dispyter med de andra karaktärerna. Frågor väcks. Vad kan hon offra för att själv överleva? Är det smartast att gå i grupp eller ensam? Jag tycker om dessa hypotetiska frågor. Trots allt kan även de mest extrema situationerna i en värld med zombies kopplas till vår, än så länge, zombiefria värld. Även vi måste ställa oss frågan om ensam är starkast.
Det finns några riktigt fina och känsloladdade scener i det här avsnittet, jag får tårar i ögonen både av sorg och för att jag blir rörd. Återigen har vi många välskrivna och realistiska karaktärer. Dock så blir det nästan lite för många karaktärer som kommer och går. Men med tanke på hur lätt folk dör i den här världen så är det kanske inte så konstigt.
Utan att spoila för mycket så måste jag ventilera något som stört mig. Mycket av att det är som det är ligger såklart i att det skulle bli så mycket att animera, för komplicerat, men jag kan inte släppa det. I en del av avsnittet så befinner sig Clementine och hennes grupp på ett ställe med flaggor på väggarna. Här ska de även sova och de har inte med sig någon form av filt eller sovsäck. Det är kallt och golvet är hårt. En flagga må inte värma för mycket, men jag hade åtminstone dragit ner en flagga och virat den om mig. Och det är lite ett problem som får mig att inse att det här är ett spel. Att jag blir ledd längst en väg där mina val bara påverkar till viss del. Illusionen bryts när jag inte kan nyttja de saker som finns i bakgrunden. Som kunde vara till nytta, men som nu bara är en dekoration för att det ska se mer verkligt ut. Ironiskt nog gör de att det känns mindre trovärdigt.
Det finns dock ett problem som jag stött på bakom kulisserna, men det handlar om skaparna, och inte om spelet i sig. Mer om detta kommer gå att läsa i en kommande krönika.
Avsnittet slutar med en cliffhanger som nog är en av de som påverkat mig mest av sluten på avsnitten. Jag vet att i avsnitt fem kommer jag att i ännu större grad än i detta, dras direkt in i handlingen på ett näst intill brutalt sätt.
