Något är fel, för varför skulle en annars vakna upp i en säng med en bur runt ? Det är ett fint hus i viktoriansk stil, i London när industrialismen blommade för fullt. Det är osäkert vad som hänt eller hur lång tid som gått sedan ditt senaste minne. Men du vill hitta dina barn och ta reda på vad som hänt, genom att gå genom fina hus, slakterier, fabriker och kyrkor.
Frictional Games Amnesia: The Dark Descent blev känt som ett av de läskigaste spelen någonsin skapat. Det finns sanning i det, många vågar inte ens spela det och få är oberörda. Att då göra en uppföljare, om än en med annan story och huvudperson är modigt. Frictional Games har nu samarbetat med The Chinese Room som tidigare gjort Dear Esther. Många saker känns igen från föregångaren även om en hel del ändrats. Som exempel har mycket av menyerna tagits bort för att slippa avbrott. Det kan dock leda till både bra och dåliga saker. Nog för att menyer kan gör att spelet liksom stannar upp men i sin tur är det något absurt att inte kunna bära en liten säkring och öppna en dörr samtidigt. En annan liten detalj som jag måste kommentera är journalen. I första spelet så använde jag den mest om jag kört fast eller glömt vad jag höll på med. Nu är den mer än bara hjälp. Den används en att förstå dels vad som hänt och dels hur huvudpersonen Mandus tänker.
A Machine for Pigs känns för det mesta inte lika läskigt som föregångaren. Några av anledningarna tror jag är bristen på en mätare för mental hälsa och att ens ljus inte är begränsat. Lampans batterier tar aldrig slut till skillnad från i The Dark Decent när lampoljan brinner upp och det inte finns nog med tändstickor. I det spelet är mörkret både din fiende och din vän, det gör dig galen men monstren ser dig inte. Den delen är borta, det går bra på många ställen att helt gå utan lampa även om det är mörkt. Hoten känns dessutom inte lika närvarande i början av spelet som längre fram. Men nog är det läskigt, bara inte så läskigt att jag i bland måste stänga av för att lugna ner mig som jag var i The Dark Decent. A Machine for Pigs har en mer gotisk känsla än föregångaren med svindlande labyrintiska gångar i den viktorianska miljön.
Kan grisar vara läskiga? Nja blir mitt svar. I bland känns det ganska så skärmande, när de jagar en eller när de dyker upp från ingenstans. I bland kan jag snarare känna sympati för dem och i bland så är det mest konstiga grisar som inte är särskilt läskiga. Som så ofta är det bättre att inte visa monstren.
Ljuden är bra och skärmande. Att höra barngråt, maskingnissel och metall som klagar ökar stämningen i denna mardrömsmaskin. Musiken är liksom i Dear Esther skapad av Jessica Curry och den är väldigt mysig och läskig.
Om The Dark Dencent hade en tydlig Lovecraft känsla i mycket av storyn med märkliga städer under sanden och omöjlig geometri. Så tycker jag att A Machine for Pigs känns mer som hämtat ur rollspelet Kult om det utspelat sig kring förra sekelskiftet. Kult har ofta miljöer med skitiga gigantiska maskiner, även slakttemat skulle passa bra in i rollspelet. Kanske är det bara för att jag är ett stort fan av världen i Kult som jag känner så här, men det gör mig glad.
Spelet är i mycket ett fokus på historian, något som både Frictional Games och The Chinese Room ser som viktigt i. Detta kan leda till att vissa personer knappt vill se det som ett spel. Nog för att det finns lite pussel att lösa, men de är inte allt för komplicerade. Jag håller inte med om påståenden likt det här utan är av åsikten att spel som har ett starkt fokus på att låta en historia sakta berättas är något som det bör komma mer av.
Spelet kan dessutom väcka många tankar om människo/djurvärde, kapitalism, industrialismen och ondska. I många fall känns vad som händer absurt och väldigt konstigt. Men jag älskar just sådana här historier, sådant som stannar kvar och som måste tänkas på.
