För två generationer sedan anlände det gigantiska rymdskeppet Zenit sitt mål vid stjärnan Dabaran. När det lämnade mänsklighetens vagga för 1.000 år sedan var samtliga ombord pionjärer som tog ett första riskfyllt steg ut i oändligheten. Men det skulle snart visa sig att mänskligheten redan hunnit dit under tiden Zenit korsade mörkret.
Genom portaler av okänt ursprung hade mänskligheten tagit sig till en första, andra och slutligen tredje horisont och koloniserat hundratals stjärnsystem innan ett brutalt krig satte stopp för expansionen. Kontakten med de andra horisonterna bröts och isolationen drog med sig misär och förfall.
De ursprungliga kolonisatörernas arvingar och de som anlänt med Zenit representerar den största splittringen i Coriolis spelvärld. De första är särskilt vidskepliga och skeptiska. De senare är pragmatiska och vidsynta.
Religion genomsyrar både värld och regler i Coriolis utan att falla offer för sekulära fördomar. Det är inget löjligt över religionen, utan den är ett uttryck för en välbehövd tro i en ofta oförlåtande värld. Sjömän i vår tid putsar inte skeppsklockan – människor i Tredje horisonten ber till de nio ikonerna. Där finns givetvis hela spektrumet från ytliga slentrianreligiösa till de våldsamt fanatiska, men religionen är lika självklar som vakuumet utanför skeppet.
Spelets tio största grupperingar, fraktionerna, nyanserar världen ytterligare. Där finns expansiva storbolag, legosoldater, trossamfund, organiserad brottslighet och en blandning av både konservativa och progressiva intressen. Tillsammans med en atlas välfylld med information om planeter och stjärnsystem i spelets värld, den Tredje horisonten, presenteras en uppsjö material för alla sorters spelledare, inklusive ett förberett miniscenario för att sätta igång direkt.
Utöver politik och historia berättas även om Tredje horisontens vardag, liv och leverne. Hur man arbetar, vad man gör på sin fritid, vad man dricker eller röker. Det finns kort sagt en hel del att sätta tänderna i och det är utan tvekan världen som är spelets största behållning. En värld som känns levande och bebodd. Värd att kämpa för.
Reglerna
Coriolis bygger vidare på regelmotorn i Mutant: År Noll. Du slår lika många tärningar som grundegenskap plus färdighet och slår du en sexa har du lyckats. Slår du fler sexor lyckas du bättre.
Mycket fokus läggs på gruppens gemensamma koncept. Spelarna börjar spelet med ett rymdskepp, en bemedlad eller inflytelserik mecenat och en uttalad ärkefiende. Allt för att förankra gruppen i världen redan från starten.
Här finns regler för färdigheter, strid och utrustning, men även regler för rymdstrid, böner till ikonerna och mörkret mellan stjärnorna. Det senare representeras av mörkerpoäng, som skapas genom att spelarna slår om sina tärningar med en bön till ikonerna, använder mystiska krafter, eller färdas särskilt långt genom mörkret. Spelledaren kan sedan använda mörkerpoängen för att sätta käppar i hjulen för spelarna. Det är inte en tävling spelare mot spelledare, utan ett taktiskt avvägande för spelarna och ett sätt för spelledaren att skapa intressanta situationer.
Slutligen är inte rymdstrid en snabb duell mellan flygplanslika stridsskepp utan påminner som mest om en katt och råtta-lek mellan ubåtar där varje beslut måste vägas noga och varje skott kan ha dödlig utgång.
Recensionens mörka blad
Är det OK att stressa ut en produkt och försvara sina misstag med “det glömdes helt enkelt bort”
Jag älskar Coriolis. Det är allt jag önskat se i ett rollspel, även om det är lite för stort fokus på strid, våld och utrustningslistor. Det har nytänt vad som brukade vara min absolut mest passionerade hobby och fått mig att gräva mig ned även i det gamla utgivna materialet. Men tyvärr förtjänar det inte bara ros.
Mycket av innehållet i den nya utgåvan är slarvigt skrivet. Stavfel, saknade ord och grammatiska misstag finns överallt. Tillsammans med otydligt formulerade regler, otestade sista minuten-ändringar och system som i vissa fall känns halvfärdiga får man lätt intrycket att Fria Ligan hade alldeles för bråttom med att få ut lådan i handeln.
Som Kickstartersponsrare blir det svårt att inte känna sig som finansiären som betalar för Fria Ligans nytryck och stundande engelska-översättning utan att själv få äta kakan. Men som kund idag, när spelet säljs i butik, är det istället ett ställningstagande du behöver göra: Är det OK att stressa ut en produkt och försvara sina misstag med “det glömdes helt enkelt bort” eller “vi för in detta i erratan”? Coriolis hade kunnat vara det perfekta svenska rollspelet – istället är det en fantastisk men beklagligt opolerad produkt.
Köpa eller inte köpa
Coriolis är inte bra. Det är fantastiskt bra.
Coriolis blandar friskt från olika mellanösterninfluenser. Spelets stereotyper svingar inte bredsvärd eller kastar eldbollar. De röker vattenpipa, prutar mattpriser och ber morgonbön. Men de skjuter också först, intrigerar på rymdstationer, söker efter lämningar från mystiska utdöda civilisationer och inleder avtal med farstjärns nomader.
Om du gillar rymdopera med en nypa hård science fiction och finner blandningen av Tusen och en natt och Firefly inspirerande, tveka inte. Under slarvet finns något unikt och mäktigt som kommer ta dig till en värld olik andra.
Vänta på ett framtida nytryck om du inte har bråttom, men se för Krämarens skull till att sponsra vår pågående svenska rollspelsrevolution. Coriolis är inte bra. Det är fantastiskt bra.
