Paradox Developement Studio har skapat detta genrespel som ett led i deras Grand Strategy games, där man spelar historiska scenarion på så korrekta historiska kartor som möjligt. I Crusader Kings 2 kan man sträva efter att måla med stora penslar och skapa sig ett imperium med ambitionen att förändra världen i många år framåt. Man kan också välja att verka i det lilla, som baron i ett mindre kungadöme och försöka säkra sig väg till makten genom strategiska giftermål och oheliga allianser. Ingen av vägarna är särskilt enkel. Det kräver planering, tid och några hundra år av agerande. Sedan lägger man till faktumet att forna vänner kan vända dig ryggen, dina barn vill splittra riket, påven motarbetar dina intressen och din fru försöker lönnmörda dig. I grundspelet spelar du en av kristenhetens härskare och detta faktum kan du både tjäna på och motarbetas av. Ju närmre Medelhavet och östra Europa du befinner dig desto större hot från muslimska stammar och barbariska horder.
The Old Gods-expansionen startar spelet drygt 200 år innan tidpunkten för Slaget vid Hastings, som är den tidigare spelstarten för grundspelet. Kristendomen är ännu inte så allomfattande och utbredd. Du kan själv för första gången spela en av de hedningar du tidigare gick i krig med. Fokus ligger på det hedniska Norden och som viking har du nu fått stora fördelar då du kan anfalla europeiska kustländer utan något legitimt skäl. Dina inaktiva trupper kan även plundra och föra hem extra inkomster. Som hedning kan du välja lite andra intriger, dina frillobarn blir automatiskt dina legitima arvingar och du arbetar för att hålla de kristna influenserna utanför ditt rike. För de kommer. De kommer först som vandrande biskopar och om du inte låter dig påverkas av det så börjar dina kristna grannar förklara krig och bli allt mer aggressiva i sina påtryckningar.
Inför denna spelrecension startade jag med att spela Harald Hårdfagre– en småkung med ambitioner att ta över och härska i Norden och offra oliktänkare på vikingska blotfester. Jag lyckades erövra länderna i Norge, men när jag började söka mig mot sveakungens marker så slogs jag snabbt tillbaka och när jag dog så delades riket mellan mina trätande söner. Som arvtagare till kronan blev jag ständigt utmanad av mina härsklystna lillebröder. Att söner ärver och splittrar ditt rike återkommer ständigt allteftersom din huvudkaraktär dör och arvtagare kommer till. När du utvecklar olika statsskick kan du senare komma att ändra successionsordningen. Söner ärver i regel före döttrar och döttrars roll blir framförallt att skaffa dig allierade genom giftemål. Spelmakarna har försökt att återskapa historik. Jämställt är det inte.
Spelet är till sin form tämligen enkelt. Genom minikartan kan du se hur de ekonomiska, religiösa och politiska sammanhangen ser ut runt om i det expanderade Europa, som är din spelplan. Du sköter tillsättningar av rådgivare, sammankallar militära styrkor, intrigerar om makten, taxerar dina undersåtar och lär dig nya teknologier med hjälp av enkla knappar. Genom att klicka på dina länder så kan du bygga nya städer eller utveckla de befintliga. Högerklickar du på kartan så förflyttar du dina trupper. En stor hjälp har du av karaktärsmenyn, där du kan gifta in dig i de olika kungahusen eller undervisa barn hos grannar. Du kommer snabbt igång, men väl där har du stora möjligheter att spela just ditt spel. Oavsett om du gillar att kriga eller att låta din diplomatiska ådra få utrymme.
Det är inte enkelt. Crusader Kings 2: The Old Gods är ett spel med oändliga möjligheter, men med ändliga resurser. Det är svårt att nå fram dit man vill och det kräver både tålamod och tur. Ibland kan min rastlösa själ bli lite frustrerad över hur begränsade de egna resurserna är, hur långsamt utvecklingen går och hur snabbt guldet försvinner ur skattkistan. Det gäller här att välja rätt strider och rätt allierade – genom århundraden. Det kostar på att kriga och är svårt att få ihop pengar till trupper. Ju mindre provins, desto mindre resurser. Det kräver därför en stor portion planering i det att du väljer rätt makar åt dina barn och barnbarn, så att du har vänskapsband att kunna förlita dig på.
Gränssnittet är avskalat, näst intill tråkigt, med återkommande målade porträtt och enkla kartor, såsom i många av Paradox titlar. Detta spel är dock inte för dig som söker realism och snabba realtidskickar. Äger du tid, tålamod och intresse för strategispel så har du här ett spel med oändligt många riktningar att utvecklas i och ett spel att återvända till många gånger. Det är med en imponerande historisk korrekthet Europas olika härskare gestaltas och här får du en ypperlig chans att visa vad du skulle kunna åstadkomma som en av Europas arvsfurstar.
