Vi har alla en rad exempel på spel vi gått och sett fram emot. Spel där vi sitter och stirrar på de få screenshots som finns publicerade i jakt på ledtrådar till vad spelet kan innehålla. När spelet sedan landar så känns det inte rätt och efter någon timme med kontrollen i handen tvingas vi skamset erkänna att vi gjort det igen. Vi har dragits med av entusiasmen och hypen och låtit våra förväntningar skruvas upp alldeles för högt. Det händer med spel, liksom med filmer, böcker och skivor.
Ibland svider dock värre än vanligt när en titel faller platt. Själv satt jag framför min metallic-blå Amiga 500 under tonåren och njöt i fulla drag av Populus, Powermonger, Theme Hospital och en av mina absoluta favoriter; Syndicate. Studion bakom spelen, Bullfrog, lyckades gång efter gång att göra fantastiska spel som eggade fantasin och lyckades med nya grepp och mekaniker. Studions ansikte utåt, Peter Molyneux, verkade ha en magisk näsa för att hitta nya idéer och förverkliga dem i spelform. EA klev in och köpte studion i mitten av 90-talet och Molyneux skapade ett nytt företag under namnet Lionhead som 2001 släppte Black & White, som trots blandade reaktioner, erbjöd något nytt och unikt. Molyneux syntes ännu mer i media och efter några år köptes studion av Microsoft.
Med helt andra ekonomiska förutsättningar och med Microsofts flaggskepp Xbox som arena skulle nu Molyneux leverera kulmen av alla intressanta och intresseväckande spel. Han talade till pressen om spelet och hans entusiasm och högtravande planer lovade en upplevelse så unik att den skulle förändra spelmarknaden för alltid. Spelet Fable släpptes och sålde fortare än något annat spel på plattformen. Spelet fick goda recensioner och erbjöd en intressant upplevelse, även om saker som Molyneux utlovat saknades. Denna trend fortsatte under de kommande åren under de kommande titlarna i serien som trots gode recensioner aldrig nådde upp till vad som utlovats. När Molyneux stod inför kamerorna och lovade att Fable: the Journey inte var en rail shooter och att Project Milo skulle bli ett helt spel och inte bara var ett demo ekade hans löften tomma.
Från att ha varit en lyckad produktionsledare för en mindre studio med intressanta titlar hade Molyneux krossats av sin egen vikt som ansiktet utåt för ett enormt projekt med höga förväntningar. Hans senare äventyr med den nya studion 22cans och spelet Godus är för deppiga för att ens nämna. En liknande situation hade vi nyligen med spelet No Man’s Sky från Hello Games. Sony gick in med marknadsföring och utgivning och blåste upp bubblan till bristningsgränsen. Frontmannen Sean Murray fick fritt spelrum i media och likt Molyneux kunde han inte alltid skilja på vad som var en intressant idé och vad som var ett löfte. Återigen såg vi hur en ganska blygsam och återhållsam entusiasm med finansiellt stöd från en konsoljätte skapade löften och förhoppningar som omöjligt kunde infrias. Hade titeln istället presenterats som ett indie-spel av en ny utvecklare så hade förväntningarna varit obefintliga och spelet hade fått tala för sig själv och plockats upp av den publik det lämpar sig för.
På andra sidan skalan har vi det motsatta förhållandet: en utvecklare som redan gjort sig ett namn men som lämnar ett jätteföretag för att göra ett indie-spel. För någon månad sedan släpptes efter långa förseningar Keiji Inafunes Mighty No. 9. Ett spel som utan tvekan ska påminna oss Rock Man från Capcom som Inafune arbetat med under många år. Spelet hade en lyckad Kickstarterkampanj och enligt många engagerade retroentusiaster var det en signal till Capcom beträffande hur de misskött sitt varunamn och att gräsrötterna nu reste sig tillsammans och röstade med sin plånbok för vad de ville se på marknaden. Efter förseningar, ickefungerande nedladdningskoder och felleveranser av Kickstarter-nivåer landade så spelet och var för många en stor besvikelse. Nu i dagarna fick vi som backat Koji Igarashis Bloodstained ett meddelande om att även denna titel är kraftigt försenad och att han tvingats engagera en helt ny studio i utvecklingen. Trots att jag som gammal Catstlevania–fanboy har fullt förtroende för Iga och ser fram emot titeln så gnager det plötsligt i bakhuvudet, en farhåga, att jag har gjort det igen. På något sätt kan en intressant frontman för en studio både väcka mitt intresse mer än något annat … men även göra mig mer besviken än något annat.
