När skiten träffar fläkten gräver folk ner sig i skyddande Ark:ar och med kackerlackors seghet överlever några för att väcka upp de utvalda avkommorna från Ark-01.
Den klimatapokalyps svenska Gaming Corps spelar på är fascinerande på så många sätt. Trots att man sparsamt förklarar bakgrunden till varför människosläktet känt sig tvingade att gräva ner sig i kryogeniskt tillstånd så identifierar jag mig tidigt med karaktärerna i spelet. Dess tyngd på att berätta en story ger mig dessutom chansen att lära känna många karaktärer på plats, men inte på djupet.
Jag vet ytterst lite om deras bakgrund och strävanden, men känner ändå med deras strävanden och ideal. Spelet odlar ständigt denna känsla av identifikation, både egen och andras. Med jämna mellanrum tvingas du, helt utan bakgrundskännedom till snabba svar, vilket inledningsvis är frustrerande, men i förlängningen berättartekniskt mycket intelligent.
Trots dess pusselbaserade peka-klicka genre så går det fort fram. Det är lite udda, för ibland får jag känslan av att vara actionhjälten i en film från 90-talet, detta trots att berättelsen bokstavligen kryper fram. Berättarfokus ligger på den klaustrofobiska känsla som blir överhängande när man bara har någon enstaka person att luta sig mot i hela världen, särskilt som man tvingas fjärma sig mot alla andra krafter som kan tänkas finnas till hjälp runtomkring.
Men ibland, som i de extremt långa mellansekvenserna, går det inte fort nog och när kartornas korridorer tornar upp sig drar man ibland en trött suck. Särskilt när man lärt sig att alla episoder är uppbyggda på ungefär samma sätt (ett problem uppstår, du måste hitta en pryl, den ligger alltid några klick bort, du måste använda prylen för att lösa ett något simpelt pussel och sedan är det bara att traska in i mål). När jag återkommande tvingas utföra ett repetitivt hamrade på en enskild tangent för att forcera ett hinder önskar jag att det var ett FPS istället för ett peka-klicka…
…men i samma andetag hatar jag tanken på att missa den suggestiva känsla som känns så välarbetad. För det är alltigenom mycket trevliga och övertygande miljöer man placeras i och de karaktärer man hanterar är välspelade på ett sätt som får Telltale Games att blekna. Dialogen är övertygande och när jag uppmärksammas om att mina svar gör påverkan på andra så är jag aldrig riktigt säker på om jag betraktas som lättlurad eller manipulativ.
Det stör, för jag bryr mig faktiskt om, inte bara om att se om mitt förtroende för de andra karaktärerna är väl investerat, utan också för att jag verkligen vill nå mitt mål. Jag har sällan varit så engagerad att lösa upp storyn som i detta spel. Ännu mer störande är att de olika episoderna släpps med så långa mellanrum. Jag har spelat del 1-3 i ett svep och är såld, men samtidigt rädd att mitt engagemang har fallit i glömska när nästa del är tillgängligt.
