HEAT: Pedal to the Metal, av Asger Harding Granerud och Daniel Skjold Pedersen (illustrerat av Vincent Dutrait) utgivet av Days of Wonder och Asmodee, tar oss med till Formel 1-banorna som de såg ut för några årtionden sedan.
Spelet är kortdrivet och känns lite som om Formula Dé och Flamme Rouge fått ett kärleksbarn ihop. Grundprincipen är mycket enkel, alla spelare har en kortlek som till största delen består av kort i olika valörer som man använder för att ta sin bil framåt. Inför varje runda bestämmer man vilken växel man ska använda och det i sin tur bestämmer hur många kort som ska spelas ut. I kurvorna finns kontrollpunkter där man förväntas hålla sig under en viss hastighet för att inte riskera att snurra ut från banan.
Det som gör det hela intressant är att man använder kort som representerar hetta som en slags rörlig valuta under spelets gång, kör man för fort i kurvorna eller vill göra specialmanövrar (exempelvis växla upp eller ned två steg på en gång eller spela ett extra rörelsekort framåt) så måste man betala med värmekorten som ligger passivt på motorn. Dessa blandas in i spelarens skräphög och kommer alltså sen att blandas in nästa gång som leken blandas om. Varje spelarens lek är i princip densamma, och det enda som kan tänkas tillkomma till leken under spelets gång är stresskort (som man inte vill ha då de tar plats och minskar kontrollen över hur man ska köra). Värmekort som man får upp på handen kommer också att ligga i vägen och kan bara återbördas till motorn (så att man kan använda dem igen) om man kyler ner bilen. Det gör man framförallt genom att köra på låga växlar, tanken är att man naturligt ska växla upp och blåsa på under raksträckorna och sen växla ner för att klara kurvorna och bli av med värmekorten.
Alla gångerna som vi spelat har det blivit en jämn kamp ända in i mål, och det är kanske inte så konstigt. Dels har ju alla spelare likadana kort i sin lek och dels finns det catch-up-mekanismer för de som kommit på efterkälken. Man börjar dessutom flytta de främsta bilarna först och de som kommer efter kan använda slipstream för att få extra steg om man lägger sig tillräckligt nära framförvarande bilar. Det här gör att bilarna kommer att byta position naturligt med varandra och det är ganska spännande för att det händer saker hela tiden. Man måste ändå vara alert på hur man ska positionera sig för att ta kurvorna så effektivt som möjligt utan att tappa tempo.
När man vant sig vid grundspelet så finns det ett helt gäng med extraregler man kan testa. Den första är garagemodulen som gör att man får välja individuella uppgraderingskort som gör bilarna lite mer unika, någon kanske är bättre på kurvtagning, någon annan kan åka fortare på raksträckor och så vidare. Det finns också regler för att inkludera bilar som kontrolleras av spelet och kampanjspel då man spelar de olika banorna (fyra banor följer med) en efter en med möjligheten att uppgradera bilarna mellan varje lopp.
Reglerna förtjänar dock viss kritik, vi är fortfarande inte riktigt säkra på att vi spelar helt korrekt, och vissa saker hoppar man glatt över. Egentligen är det ganska enkelt, men det är ändå vissa frågetecken som de slarvar med att förklara.
Slutomdömet blir ändå att det här spelet förtjänar den hype som varit kring det. Det känns fräscht och spännande. Visst kostar lådan en del, men man får ganska mycket komponenter för pengarna. Jag tror att vi kommer få sen en eller ett par expansioner och extrabanor framöver också.
