Metroid har varit en viktig spelserie för många ända sedan första spelet släpptes 1988 där vi fick följa Samus Arans kamp mot ofantliga odds. Metroid Dread är en uppföljare i både stil och handling från de ursprungliga spelen och inför lanseringen av Dread släppte Nintendo en video över Metroidspelens historia. De har verkligen arbetat för att det ska kännas som ett Metroidspel.
När vi kastar oss in i spelet möts vi även vill ge spelaren en bakgrund till hela spelserien vilket är över hyfsat fort för även om det finns en story bakom spelen så är spelets kärna klart mer game play än story.
Spelet börjar i all sin enkelhet efter ett förkrossande nederlag mot spelets antagonist drabbas du av fysikalisk amnesi där alla dina förmågor behöver återupptäckas igen. Ett något krystat sätt att motivera varför du bara har din bössa till att börja med och jag hade lätt köpt att de bara låtit det vara osagt. Tids not samlar du dock på dig fler och fler förmågor vilket även gör att komplexiteten stadigt ökar under spelets gång. Handlingen drivs främst genom kontakt med ditt skepps AI som ger dig värdefulla tips längs vägen. Denna något monotona berättarstil bryts som tur var av ibland med mer fyllig information om planetens historia och vem Raven Claw, spelets antagonist, är och vad som motiverar honom.
En viktigt aspekt av spelets strider är att många fiender har attacker som kan oskadliggöras genom att tajma sin närstridsattack i en motattack. Du premieras av att studera dina fienders rörelser och slå ut dom vid rätt tillfälle och spelet belönar dig även med extra resurser från fiender som besegrats på dessa vis. När du väl tagit dig vidare till någon av spelets många bossar kommer du även vara belönad av att ha övat upp din tajming.
En stor del av spelet går ut på att du till synes planlöst försöker reda ut var du ska ta dig någonstans medans du kastas mellan zoner via tåg, rörpost och teleportrar och låsta delar av gamla zoner får nytt liv när du kastas tillbaka. Är man vad vid att det finns fina markeringar på kartan vart du ska näst får nog en kalldusch innan du vänjer dig. Men för de som spelade dessa spel när det begav sig kommer känna igen mycket och även om jag spelade mycket sparsamt med Metroid i min ungdom så uppskattar jag ändå att få utmanas i att det inte alltid är självklart vart jag ska. Spelet innehåller även en mycket stor mängd gömda föremål och de allra flesta behöver nog lägga lite tid på att leta upp utökad energi och raketkapacitet till spelets svårare passager.
En något frustrerande del av samtliga zoner i spelet är konstruerade som en katt och råtta lek mellan dig själv och ostoppbara robotar som du behöver hålla dig undan tills du hittat ett sätta att stoppa den. Första gångerna var det kanske lite pulshöjande att vara på rymmen från dessa E.M.M.I:s men efter ett tag är det snarare frustration varje gång en skulle in i deras utmärkta områden. De ger en dock bra tillfälle på att öva motattacker för blir du fångad får du ett mycket litet fönster för att lyckas ta dig loss och fly vidare!
Det finns ett antal signifikanta bosstrider i spelet som tvingar dig till att ägna en del tid åt att bara observera vilka öppningar som finns för att tillfoga skada, lära dig hantera deras olika rörelser i flera faser. Själv kan jag känna en klart större tillfredsställelse i denna typ av design där jag från början får spö till att jag gradvis får mer och mer kontroll. Ett av de viktigaste tipsen spelet gav mig vad just att ingen attack är omöjlig att undvika!
Om du mot förmodan tycker spelet varit för milt mot dig så kan jag glädja dig med att efter att ha nått slutet så låser du även upp “Hard mode” till följande omgång!
