Ida, en liten prinsessa med fladdrande vit klänning och strutformad hatt, vandrar runt i en märklig och till synes övergiven stad. Genom att vrida och vända och manipulera miljön omkring sig hittar hon nya och ibland ganska oväntade vägar att ta sig fram.
Men vart är det Ida ska, och varför söker hon efter förlåtelse? Och vilka är egentligen det irriterande kråkfolket? Monument Valley släpptes i april 2014 och får fler och fler fans från hela världen. Det märks tydligt att spelet designats med inspiration från M.C. Eschers “omöjliga figurer”. Spelskaparna nämner också japanska träsnitt och minimalistisk 3D-design som sin inspirationskälla.
Alla banor är vackra att se på, och det går när som helst att pausa spelet för att ta en skärmdump och spara. Det är inte alls förvånande att spelet vunnit flera designpriser, bland annat Apple Design Award 2014. Musiken och ljudeffekterna hjälper också till att bygga upp miljön och känslan.
Gränssnittet är nästan helt intuitivt, och man lär sig genom varje bana hur man ska dra och vrida på banan för att förändra möjligheterna för Ida. När jag spelar får jag associationer både till Myst och Portal, trots att likheterna egentligen är mycket små.
Bakgrundshistorien är minst sagt skissartad. De enda ledtrådarna vi får är kapitlens titlar och enstaka gåtfulla uttalanden från spöklika varelser som Ida stöter på. I appendixet (åtta nya banor som släpptes i november 2014) får vi en liten aning mer. Men det gäller att fylla på med sin egen fantasi. Är man van vid att få allt serverat och förklarat kan det nog kännas frustrerande.
Det som förvånade mig mest var ändå hur mina barn, 3 och 7 år gamla, fängslades av det här spelet. Treåringen spelade första banan om och om igen, och sjuåringen tog sig en bra bit in i spelet med bara några knuffar i rätt riktning, och ropade “Magiskt!” helt utan ironi när nya vägar öppnade sig.
Lite spel för mycket pengar, kan man tycka. 28 kr för grundspelet och sedan 19 för appendixen, och speltiden är inte mer än max en handfull timmar. Men jag tycker ändå att man har hittat en bra klurighetsnivå, framför alt på grundspelets sista banor och i appendixet. Och i slutänden är detta mer en upplevelse än ett spel. Och vilken upplevelse! Inte av den typen som ger hjärtklappning och andfåddhet, men av den typen som fängslar dig, stannar hos dig och kanske rent av får dig att andas lite långsammare en stund.
