Kan ni tyda spökets försök att peka ut sin mördare innan klockan slår sju? Tiden är knapp och nästa chans kommer först om ett år.
Det är inte så ofta polska spel blir stora och omtalade, men Tajemnicze Domostwo från Oleksandr Nevskiy och Oleg Sidorenko varit en stor snackis sedan det kom 2013. Det släpptes då på polska, italienska och ryska, men många exemplar köptes även av spelintresserade utanför de länderna, och det har varit svårt att få tag i. Nu har spelet äntligen släppts i en engelsk/tysk utgåva som också översatts till nordiska språk av Lautapelit. Den här versionen är något omarbetad vad gäller regler och komponenter, och går under det passande namnet Mysterium.
Bakgrundshistorien är enkel och klassisk: För hundra år sen mördades en betjänt på ett stort gods i Skottland, och ingen skyldig blev dömd för dådet. Det hela avskrevs som en olycka, och mordoffrets spöke har inte kunnat få ro så länge sanningen inte kommit fram. En gång om året kan man få kontakt med spöket, och det är här spelet egentligen tar sin början. En av spelarna iklär sig rollen som spöket och de andra är personer som utforskar paranormala ting. Hela spelet är ett samarbetsspel där alla vinner eller förlorar som grupp.
Det som måste hittas är misstänkta personer, platsen för dådet samt mordvapnet, precis som i Cluedo. Ur tre större lekar slumpas ett antal kort för de här tre kategorierna (antalet beror på vald svårighetsgrad), och spöket får i sin tur från detta urval slumpa fram en kombination av person, plats och vapen för varje utredare, som fästs i små fickor bakom spelledarskärmen.
Nu börjar spöket försöka ge spelarna ledtrådar om vilka just deras kort är. Man måste börja med att hitta rätt person, när det är gjort söker man platsen och sist mordvapnet. Spöket kan dessvärre endast kommunicera med hjälp av drömmar (det vill säga kort med minst sagt surrealistiska motiv), och spöket har dessutom bara dragit sju kort ur den stora drömkortleken. För var och en av paranormalisterna måste spöket ge ett eller flera kort som pekar ut vilket av alternativen som är rätt. Lyckligtvis får spöket fylla upp sin hand till sju kort mellan varje paranormalist, så med lite tur kommer det upp kort på handen som kan passa även om hen inte hade sådana från början.
När alla spelare fått sina ledtrådar har de en minut på sig att gissa, och detta görs genom att de placerar en kristallkula i sin egen färg på det kort de tror stämmer. När alla är klara berättar spöket vilka som hade rätt och fel, men får inte i övrigt kommentera. Vissa har regeln att spöket inte får prata alls för att få upp stämningen. Därefter vrider man fram klockan en timme, och alla måste korrekt ha identifierat sina tre kort på maximalt sju rundor, annars förlorar spelgruppen. Det här gör att olika spelare kan gissa på olika kategorier i samma runda; de som gissade rätt på misstänkt person hoppar ju vidare till nästa steg och ska ta sig an platsen.
Om alla spelare lyckas hitta sina kort innan tiden går ut så återstår ett sista test: Alla spelarnas kort läggs ut i olika rader och spöket bestämmer nu vilken av raderna som är den sanna mördaren. Därefter lägger spöket ut en sista ”dröm” med tre kort, där ett kort pekar ut mördaren, det andra platsen och det tredje mordvapnet. Korten är dock blandade, så ingen av de andra spelarna vet vilken ledtråd som pekar på vad. Tillsammans måste de resonera och hitta den bästa matchningen som förhoppningsvis är korrekt. Gissar de fel så måste spöket våndas ännu ett år innan de får en ny chans, gissar de rätt så vinner allihop.
Reglerna är enkla, även om vi fastnade på några detaljer när vi skulle premiärspela. Det är dock väldigt svårt att dra rätt slutsatser bara med hjälp av drömkorten, särskilt som man inte vet om spöket haft otrolig otur med dåliga motiv. Beroende på vilken svårighetsgrad man väljer kan spöket välja att slänga valfritt antal kort och dra nya, men spelar man med de svåraste reglerna får detta bara ske en enda gång under hela spelet. Just svårigheten att ge korrekta ledtrådar som helst ska tolkas rätt är frustrerande, men också en del av charmen med spelet: Det ska ju inte vara för lätt.
Komponenterna är väldigt välproducerade och korten är både funktionella och otroligt vackert illustrerade. Det är en fröjd att spela spelet bara av den anledningen, och det är uppenbart att man inte fuskat med kvaliteten, kartongbitarna är tjocka och spelledarskärmen har funktionella genomskinliga fickor där spöket kan ordna facit.
Spelet innehåller en del extra regler som jag inte tagit upp här, jag har bara hunnit spela det med två respektive tre spelare och då används inte dessa. Kort går det ut på att man under spelets gång får förutspå om de andra spelarna gissar rätt eller fel och på så vis kan klättra på en clairvoyansskala. Ju fler steg på skalan desto fler kort får man se i den sista visionen.
När man spelar känns det lite som Dixit, fast baklänges. Drömkorten är väldigt lika korten från Dixit och om man vill ha lite variation kan man använda dessa istället.
Jag har jagat det här spelet sedan jag först hörde talas om det, men bestämde mig för att ha is i magen när jag hörde att det skulle komma i engelsk eller svensk version. Själva spelet är helt språkoberoende då det bara innehåller kort med bilder, men det är ändå skönt att ha en regelbok man kan förstå och inte bara en utskriven pdf från boardgamegeek. Nu när jag testat det kan jag säga att jag inte är besviken, spelet lever helt upp till mina förväntningar. Gillar man spel med slutledning, associationer och fantasi så bör man kolla upp det här!
[bgg id=181304]
[boardgamepricebox id=16821 destination=SE currency=SEK stock=Y]
