Utan att veta vem han är så frammanas han för att hämnas. En Aragami, med bara ett syfte. Bunden till den som kallat honom. Men långsamt börjar minnen återkomma, men vems minnen är det egentligen?
I Aragami av Lince Works från Barcelona, tar spelaren rollen av en ande, frammanad för hämnd av Yamiko, en kvinna vars land blivit invaderat av en fiende armé.
Så Aragami tar på sig att ta sig till platsen där hon är fången och befria henne. Han kan gömma sig i skuggkrafterna eller använda dem som vapen.
Det går att ta sig an fienderna på olika sätt. Antingen genom att döda dem på olika sätt eller att bara smyga sig förbi. På vägen hittar spelaren skriftrullar som hjälper till att ge Aragmi nya färdigheter så som att bli osynlig eller frammana en skuggbest som slukar fienden. Den senare var en av mina favoritattacker då jag valde en mer våldsam väg att gå.
Historien avslöjar ganska tidigt att det nog inte är så som det först verkar. Och även om det är ganska uppenbart så är detaljerna om vad som ska hända inte lika självklara. Jag skulle inte säga att huvudkaraktärerna är särskilt originella, men inte heller så stereotypa att de blir tråkiga. Sorgligt nog är den karaktär jag fann mest intressant en som bara nämns som hastigast och är med kort i slutet. Aragamins och Yamikos bakgrund berättas genom flashbacks han får när han hittar olika saker.
Spelet är ganska svårt, men blir lättare ju fler förmågor som låses upp. Aragami dör direkt vid första träffen av fiendens ljusattacker och i bland är det svårt att veta var alla fiender är. I början är spelets svårighetsgrad för hög i mitt tycke. Inte för att jag egentligen har något emot att dö så lätt, problemet ligger i att det finns för få savepoints. Att spela om samma del om och om igen på grund av småsaker som går fel är inte roligt. Det är frustrerande och adrenalinet när det väl går är inte tillräckligt stor för att det ska vara värt det. Det är synd, då jag tycker om spelmekanikerna. Det är roligt att smyga runt och ta sig an fienderna på olika sätt, det är bara inte roligt när det måste göras om och om igen. Speciellt inte är jag i bland fick känslan av att det var kontrollen som inte helt fungerade som den skulle. Att jag borde kunnat ha använt en knapp som bara ibland verkade fungera i kniviga situationer.
Tyvärr är även spelet något repetitivt även utan att det måste spelas om. Alla banor har i princip samma upplägg. Smyga runt, förstöra ljusbarriärer och hitta någon artefakt. Det hade varit bra om det funnits mer variation i banuppläggen.
Grafiken är fin, miljöerna varierande. Det finns bland annat en kyrkogård, skogiga partier och stad. Tyvärr stöter jag ibland på problem i grafiken som kan påverka spelandet. Det tydligaste stället är där det går att ta sig fram i ett litet utrymme under ett tak. Här blir kameran något utflippad, väggar och tak försvinner och att orientera sig där uppe blir svårt.
Jag är väldigt förtjust i designen på Aragami, speciellt på den lysande manteln som visar hur mycket energi som är kvar och vilken förmåga som är aktiverad. Tyvärr så kan jag inte säga detsamma om de andra karaktärerna. Jag tror problemet ligger i animationen av deras ansikten. Det blir tydligast i cutscenes där det som exempel kommer mystiskt ljus ur folks munnar och de knappt rör på sina ansiktet. Även hur de andra karaktärerna rör sig känns onaturligt på ett dåligt sätt.
Musiken och ljudbilden är skapad av svenska Two feathers. Det är även de som gör rösterna i spelet. Vilket överlag verkar vara låtsas språk men på ett ställe skiner det svenska igenom till min stora förtjusning. Ljudet och musiken är väldigt bra och höjer spelet. Det är tydligt inspirerat av den östasiatiska miljön och ökar känslorna som spelet vill förmedla.
Sammanfattningsvis så skulle jag rekommendera det här spelet till någon med bättre tålamod för svåra spel än jag själv. Det har en historia som är intressant nog för att hålla intresset uppe. Ett roligt gameplay, vackra miljöer och fin musik.
