Den svenske spelutvecklaren Mikael Barnholdt började programmera redan under det tidiga 80-talets hemdator-boom, tog en liten paus på cirka 20 år, för att fortsätta ungefär där han slutade.
2014 släppte han alltså äntligen det Asteroids-doftande mobilspelet Gladiex. En skamlös hyllning till de gamla arkadspelsidealen och 80-talets förlorade arkadhallar. Nu är uppföljaren Retro Axios precis släppt för iOS, och det handlar återigen om arkadnostalgi.
Jag är precis för ung för att själv fått uppleva det tidiga 80-talets arkadhallar. De är bara vaga minnen från sommarsemestrar med familjen, där jag ibland smet iväg för att stå och dra i kontrollerna vid de för mig gigantiska maskinerna utan att riktigt veta hur man faktiskt spelade. Men atmosfären och ljuden i hallarna lockade mig dit likt magi. När jag blivit tillräckligt gammal för att kunna spela själv hade arkadhallarna tagits över av fightingspel och japanska shoot em ups. Ytterligare några år senare fanns de inte längre kvar. Men arkadhallen är än idag en magisk plats för mig och den egentliga grunden för mitt spelintresse. Så trots att jag är något för ung har jag i efterhand spelar in mig på den referensvärld som Retro Axios plockar ur. Spelet lånar kontrollmässigt från rymdshooters som Space Invaders och Galaga, medan det grafiskt snarare påminner om vektorklassiker som Asteroids och Tempest. Barnholdt lyfter själv fram underskattade Jeff Minter och hans Llamasoft som en inspirationskälla, och visst går det se kopplingar till Minters neondränkta och psykedeliska spelvärld.
Arkadspelsideal
Ett bra arkadspel ska fungera enligt principen enkelt att spela, svårt att bemästra och precis så fungerar också Retro Axios. Det känns till en början enkelt men blir snabbt frenetiskt snabbt och utmanande. Ditt lilla skepp skjuter med autofire och allt du själv behöver bidra med är att styra, sikta och plocka upp regnbågsfärgade powerups. Precis så renodlat och enkelt som jag vill ha det. Min enda egentliga invändning är att jag med mina korvfingrar lätt döljer vad som händer på skärmen. Jag saknar verkligen möjligheten att kunna styra med kontroller som ligger utanför spelytan. Kanske skulle spelet gå att bygga in i ett litet virtuellt arkadkabinett eller liknande för oss som föredrar att styra på det sättet. I övrigt är Retro Axios en stadig hyllning till spel- och designideal som aldrig kan bli förlegade, och för mig bevarar spelet en liten skärva av den där arkadhallsmagin från 1983.
