Snön ligger djup. En avskiljd stuga uppe i bergen. Åtta ungdomar med inbördes konflikter ska spendera tid där. Mobiltäckningen är dålig. Vad skulle någonsin kunna gå fel?
Until Dawn från 2015 är ett skräckspel som hämtar mycket från slasherfilmer. Upplägget, karaktärerna och stämningen känns igen. Dock tar Until Dawn de element som många uppskattar i den typen av skräck och gör något eget. Grundhistorien är att ett gäng vänner samlas uppe i samma stuga där två av deras vänner försvann ett år tidigare. Ett sätt för att hedra tvillingarna ordnat av deras bror.
Spelet kan liknas vid en interaktiv film, där de val spelaren gör, eller vad hen lyckas eller misslyckas med, påverkar karaktärernas öde. Spelmekaniken rör sig främst kring quick time events-val och att gå runt och utforska. Även PS4-kontrollen utnyttjas, då den i bland måste hållas helt stilla när en karaktär gömmer sig. Den lilla touchplattan i mitten används för att ex dra en tändsticka eller swipe:a på mobilen. Små detaljer som jag tycker är ganska roliga.
I början känns karaktärerna ganska stereotypa. Speciellt de manliga har jag svårt att tycka om. De är så grabbiga och jobbiga. Det gör dem inte till dåliga karaktärer. De är trots allt amerikanska ungdomar i en skräckinramning och beter sig därefter. Men ju längre spelet går desto mer växer karaktärerna. Jag börjar bry mig om dem. Att de kan dö, på grund av de val jag gör blir jobbigt. När jag inte lyckas rädda min favorit från ett hemskt öde får jag dåligt samvete på riktigt. För att öka spänningen finns det ganska djupa konflikter mellan dem. Kanske främst gällande hetero- och tvåsamhetsnormativ kärlek. Hälften av ungdomarna är killar och hälften tjejer. De hamnar i bland i stereotypa situationer men majoriteten av tjejerna verkar kapabla att ta hand om sig själva när det krävs. Två av ungdomarna är även rasifierade.
På grund av spelets natur kan jag inte avslöja mycket av historien, men den växer fram bra och jag kunde inte lista ut allt direkt. Speciellt de sidohistorier som växer fram fick mig att undra hur allt hängde i hop. Frågor om skuld, naturen, moral och vänskap är sådant som behandlas.
Spelet har lagt mycket på grafiken. Det är realistiskt och har många vackra och obehagliga miljöer. Musiken och ljudbilden är väldigt bra och hjälper till att skapa skräckstämning.
Karaktärerna är skapade via motion capture vilket på långt håll skapar bra och verklighetstrogna reaktioner på det som händer. Tyvärr så kommer kameran i bland alldeles för nära och allt blir snarare obehagligt. Detta gäller speciellt för psykologen som dyker upp i mellan scener och spelas av Peter Stormare. Han gör en utmärkt skådespelar insats men det går över till Uncanny valley och jag får känslan av att det finns något under hans hud som bara väntar på att komma fram. Vilket jag inte vet om det är meningen eller ej. Antagligen inte då även resten av karaktärerna lider av samma problem, bara inte lika tydligt som hos Stormare.
Until Dawn använder sig av flera tekniker för att skrämma spelaren. Allt från jump scares och gore till en tryckande obehaglig stämning. Det kan vara magstarkt på sina ställen. Jag är personligen ganska härdad men även jag reagerade starkt vid några tillfällen av våld och blod så spelet är inte för alla.
Jag kan rekommendera spelet till alla som gillar skräck och storydrivna spel. Det är välgjort snyggt och obehagligt. Satt i en vacker miljö med frågan om alla kan överleva till gryningen. Omspelningsvärdet är stort. Småsaker kan ändras av de svar man ger psykologen och stora saker som vilka som överlever går också att försöka ordna i efterhand. Det är även intressant att uppleva historien igen med alla fakta klara.
