Spårvagnsproblemet (på engelska “the trolley problem”) är ett tankeexperiment där en spårvagn håller på att köra över fem personer. Du styr en spak som kan få spårvagnen att växla över till ett sidospår. Där ligger en person fastbunden på spåret. Väljer du att göra ingenting, så att fem personer dör, eller väljer du att aktivt döda en person för att rädda fem?
Baserat på denna klassiska etiska frågeställning har gänget bakom webbserien Cyanide & Happiness skapat ett spel som heter Trial by Trolley. Spelet finansierades via en Kickstarter som drog in 3,5 miljoner dollar.
Spelet i korthet
Spelet består av en liten spelplan med en räls som delar sig i två spår. Spelledarna turas om att vara konduktör, vilket i det här spelet är den som bestämmer vilken väg spårvagnen ska ta. De andra spelarna delar in sig i två lag, drar kort och lägger ut dessa på de olika spåren. Det finns “oskyldiga kort”, som till exempel hundvalpar, gamla tanter och skolklasser, och “skyldiga kort”, till exempel massmördare, mobbare och korrupta politiker. Varje spår får två oskyldiga kort och ett skyldigt kort. Till sist lägger spelarna ut “modifiers“, kort som kan förändra de kort som redan ligger ute. Sedan är det dags för konduktören att välja vilken väg spårvagnen ska ta. Alla medlemmar i det lag som fick sina kort överkörda, får en markör med en dödskalle. Sedan går turen över till nästa konduktör, och i och med det görs också lagen om, så lagen är olika för varje spelomgång. Vinner gör den spelare som i slutet av spelet har flest dödskallemarkörer.
Inte så provocerande
Precis som Cards Against Humanity och andra liknande spel, har skaparna bakom Trial by Trolley ansträngt sig för att försöka provocera. Det här är inte ett spel du kan ta med dig till vilken grupp som helst. Det krävs att ni har bra samspel, högt i tak och liknande humor. Lite alkohol kan säkert förhöja spelupplevelsen.
Spelet innehåller väldigt många kort, vilket är tur eftersom en av poängerna är överraskningsmomentet när man spelar ut nya kort. Men det innebär samtidigt att många av korten känns ganska krystade. Referensramarna är extremt amerikanska, och i vissa fall redan inaktuella. Men ännu tråkigare är att vissa av dem känns rent menlösa. Det är kanske meningen att jag ska bli provocerad, men istället känner jag “meh”. Som till exempel modifiern “just had sex with your parents”. Ska jag bli upprörd över det? Som svensk rycker man väl mest på axlarna. Eller “frat boys” – jag har liksom ingen relation till det utöver amerikanska filmer. Andra kort är roliga, fyndiga och skapar debatt runt bordet, men kvalitén är som sagt ojämn.
Jag spelade med ett gäng som brukar ha väldigt roligt när det gäller sociala spel, men känslan som jag tror att spelskaparna har eftersträvat infann sig aldrig riktigt. Upplevelsen blev lite tam, helt enkelt.
