…en spelkväll skulle kunna bli både rolig och minnesvärd… Jag var dock inte riktigt beredd på att den blev minst lika minnesvärd för mig själv.

Jag fick för en tid sedan en förfrågan att visa upp vår brädspelsförening, Heinge Brädspelsförening, på en föreningskväll för ungdomar. Det hela skulle äga rum på fritidsgården i Sjöbo. Tanken var att lite olika föreningar i kommunen skulle komma dit och visa upp sina verksamheter. Detta ville jag givetvis vara med på då jag vill se brädspelshobbyn växa i kommunen. Jag är ordförande för en ganska liten förening men lyckades ändå engagera en handfull medhjälpare för detta evenemang. Sedan blev dessvärre kvällen inställd. Då fick jag istället en invit från kommunens boende för ensamkommande flyktingbarn. Föreståndaren där hade fått nys om vår förening via den inställda föreningskvällen. Naturligtvis så nappade jag även på detta förslag.

Min inställning var att livet på ett boende kan bli väldigt enformigt så en spelkväll skulle kunna bli både rolig och minnesvärd för ungdomarna. Jag var dock inte riktigt beredd på att den blev minst lika minnesvärd för mig själv. Jag och Jonas Ekman, föreningens sekreterare, begav oss till boendet en fredagskväll med en kasse fylld av spel. Jag hade i förhand fått veta att ungdomarnas kunskaper i både svenska och engelska var knapp så förutom att jag försökte hitta spel med relativt låg komplexitet försökte jag också hitta de som var helt oberoende av språk.

…förutom att jag försökte hitta spel med relativt låg komplexitet försökte jag också hitta de som var helt oberoende av språk

Vi kom dit och blev insläppta i deras matsal och där möttes vi av varje brädspelares dröm -ett stort och rejält bord som klarade åtminstone femton personer. Sedan började ungdomarna komma in, pojkar mellan tretton och arton år. Vissa gick rakt fram och hälsade högt och ljudligt, andra vinkade lite blygt. De var med andra ord som folk är mest. Både vi och de var naturligtvis osäkra på hur vi skulle börja men en del av dem började lyfta på lite spellådor och kolla på bilderna. Jag märkte direkt att flera av dem var väldigt intresserade av vad som kunde gömma sig i ’Ticket to ride’-lådan. Perfekt! Jag anser att om det finns något spel som alla kan lära sig och som de allra flesta gillar så är det just ’Ticket to ride’. Jag fick tre killar att nappa på att spela det och Jonas fick med sig tre andra samt en ur personalen för att spela ’Ticket to ride Europe’. Men nu började utmaningen.

En av killarna i mitt gäng kunde hyfsad engelska men inte ett ord svenska, de andra två kunde väldigt lite svenska men ingen engelska. Så jag började så nätt med att visa hur man ställde ut tågvagnarna på planen och sedan att jämföra korten med vad jag just hade gjort. Sakta men säkert så sjönk det in hos grabbarna vad vi faktiskt skulle göra. Vi körde med helt öppna kort och jag delade ut poäng för färdigställda biljetter så fort de var klara med dem. På så vis fick de direkt belöning för vad de hade gjort. Vi skippade regeln om poäng för längsta rutt då den kändes onödig att försöka förklara. När vi var klara så syntes det verkligen hos alla tre att de var tagna av upplevelsen, de hade haft jättekul och jag med. Även Jonas rönte framgångar i sin grupp med Europakartan.

Det är alltid kul att spela spel men att göra det med människor som blir så glada som dessa blev det höjer spelandet till ytterligare en nivå.

Sedan körde vi ’Get Bit’ som blev en hit direkt. Jag spelade en omgång med tre av killarna och två i personalen. När vi var klara så gav jag min plats till en annan kille och så körde de en omgång till utan mig. Då drog jag ihop ett annat gäng och körde ’No thanks’. Det tog lite tid att få alla att förstå konceptet men till sist så gick även detta bra och alla skrattade vilt så fort någon åkte dit. Det sista spelet vi testade var ’Castle panic’. Det märktes att detta var lite för svårt för dem, men eftersom det är ett samarbetsspel så var det enkelt för mig att hjälpa alla hela tiden. Även här så hade vi dock en fantastisk omgång trots att vi, så klart, förlorade. Nu var kvällen till ända, alla pojkar tackade så hemskt mycket för att vi kommit dit. Personalen var också jättenöjda och frågade om vi kunde komma tillbaka. Både jag och Jonas var överens om att vi ville dit igen. Det är alltid kul att spela spel men att göra det med människor som blir så glada som dessa blev det höjer spelandet till ytterligare en nivå. Så jag kan bara rekommendera alla spelexperter därute att testa något liknande!