Genom att friskt låna nyckelelement som varit karaktäristiska för helt andra spelseriers framgångar samt kombinera dessa i en mörk variant av Tolkiens världsbild har man skapat en fascinerande setting. Men frågan är om det, tillsammans med några egna unika idéer håller hela vägen?

Middle-earth: Shadow of Mordor kom redan i september 2014 och utspelas mellan händelserna i Bilbo och Sagan om ringen. Fokus ligger på att berätta en mörk saga där det inte ska råda några tvivel om vem som är ond och vem som är god. Settingen känns ganska trygg då även mindre Tolkienbitna kan känna igen sig i karaktärer och raser. Detta nyttjas redan tidigt i spelet. Du ikläder dig rollen som en klassisk Strider/Utbygdsjägare. Efter en ganska engagerande inledning hamnar denne i ett dödsliknande tillstånd och får hjälp av en vålnad att bryta förbannelsen. Detta genom att ta hämnd mot den som utsatt dig för detta öde, nämligen självaste Sauron. Desto enklare då att vi befinner oss på ockuperat område, där alla Orcher förtrycker människor så att du slipper tveka om vem du ska ge dig på, respektive rädda i din blodiga framfart.

Detta actionrollspel utspelas i en öppen värld där du tar uppdrag och låser upp nya zoner i en fjäderskrud skamlöst lånad av Assassins Creed och Batman: Arkham. Med handen på hjärtat är rollspelselementen ganska intetsägande. Visst, du låser upp nya färdigheter och applicerar artefakter till dina vapen, men det är knappast mer rollspel än vilket pay-to-play spel som helst. Det enda innovativa med din karaktärs utveckling är att den matchas med dina motståndares. Världen kryllar av läskiga Uruks (en slags elit-orcher) som försöker förtrycka både människor och varandra. En ständig maktkamp som du sekundärt har i uppdrag att sätta stopp för genom att du behöver ta dig förbi dessa orchbossar i din strävan att nå dess legendariske ledare.

Dock kan dina misslyckanden ibland göra att det blir tvärtom. Förlorar du så kan dessa Uruks nämligen klättra i sin interna karriärstege medan du blir uppväckt ur din dödsdvala och bittert åter måste ta dig an en förstärkt fiende. Lite roande är det att se, till synes anonyma orcher ta åt sig äran av ditt dödsbringande slag/skott för att sedan växa i rang och utmana andra orchbefäls positioner. För så här håller det på, du ska uppenbarligen beta av varenda namngiven Uruk och det är upp till dig om du slaktar dig fram raka vägen och plockar huvud efter huvud eller om du tar dig friheten att utforska lite och ta dig an lite sidouppdrag.

Själva striderna är annars ganska balanserade, om man är förespråkare av massivt kontrollerat smattrande på handkontrollen. Det flyter på bra och är ganska medryckande. De som spelat Batman – Asylum spelen känner troligtvis nöjt igen sig, men parkourelementen flirtar mer med Assasins Creed. Det enda som skiljer är det klassiska falkskriket som man motvilligt saknar varje gång man kastar sig ut från en absurt hög avsats.

Viss kritik har riktats mot spelet för att motståndet skulle vara för enkelt, men jag som inte är så förtjust i den här sortens strider tyckte nog det var tvärtom. För om du fått på pälsen av samma boss några gånger på raken så levlar den snabbt ifrån dig och blir näst intill omöjlig att ta ner. Mindre vana spelare i denna genre riskerar att få det riktigt svettigt eftersom spelet i detta avseende är oförlåtande genom att snart bygga upp en ogenomträngbar mur av motståndare. Jag kan tycka att det är rätt dålig spelkonstruktion att man inte lyckats skapa en individanpassad balans.

Jag önskar att jag skulle kunna skriva mer positivt här nu med tanke på att flera prominenta spelsajter rankade detta som 2014 års ”Game of the Year”, men jag är tyvärr inte så imponerad.
Visst är det vackert, visst flyter det på och visst får man möta sköna snubbar som man känner igen från sagorna. Jag var till och med inne på att man i spelets introduktion har använt tekniken bättre för att berätta tolkiensagan än vad filmerna lyckats med. Men eftersom detta berättargrepp inte följs upp i huvudstoryn så faller det platt.

Det blir tyvärr repetitivt och även om jag kommer på mig själv att helhjärtat spela för stunden så påminner hjärnan mig då och då om att något saknas. För den som endast spelar för förströelse kanske det räcker gott att slakta sig fram och känna den klassiska boss-utmaningen. Min hjärna kräver dock mer för att vara riktigt nöjd i längden.

Berättelse53
Grafik74
Motor/Teknik74
Ljud65
Karaktärsgestaltande65
Action85
Läsarbetyg0 Betygsätt0
Fest
Innovativ action
Intressanta Orch-bossar
Fritt utforskande
Pest
Repetitivt dödande
Skamlöst konceptlån
Oengagerande story
69
Hjärndött underhållande