Hur ser rapporteringen ut i svensk spelmedia? Har media ett särskilt ansvar om vad som tas upp och skrivs om? Företrädare för olika spelmedier, bland annat Kraid, Svampriket, Queer Nerds, Megazine, SVT/TT, CtrlAltElite, Nyheter 24 diskuterar roller, ansvar och ambition. 

Mattias Wahrolén Söderström (CtrlAltElite): ”Vi har ett stort ansvar om vad vi rapporterar och kan inte skylla på några andra. Det är vi som är rösterna som når ut om spel”.  Han poängterar dock att kunskapsnivån och åsikter hos skribenterna hela tiden förändras. ”Som skribenter och redaktörer måste vi också våga ta till oss av den kritik som kommer in och utvecklas av den”.  Flera paneldeltagare instämmer:
Det går aldrig att begära att en journalist/skribent ska vara genusutbildad, men med en lyhörd redaktör så kan man välja att lyfta in olika perspektiv i rapporteringen. Det bör vara varje redaktörs skyldighet att försöka se bortom den egna begreppsbilden, att ej gå in i försvar utan istället försöka förklara de val man gör och lära sig av kritiken som kommer.

Thomas Arnroth från SVT lindar in en försiktig kritik mot bloggvärlden, till försvar för traditionell media:
”Speljournalistik måste vara mer än en förlängd kanal av spelmarknaden och då måste en normkritisk hållning in”. Han framhåller det journalistiska ansvaret, att traditionell media är skyldiga att vara en opartisk röst mellan spelföretagen och användarna och att det inte fungerar att slentrianmässigt lägga ut sexistiska bilder bara för att få vara med. Han tycker inte att detta ansvar tas i tillräckligt skala av många spelbloggar och spelsiter, då de i hög utsträckning präglas av en fanboy/fangirl anda, en spelmedia som har vuxit fram i symbios med spelen och spelföretagen.

Förespråkaren/journalisten för Nyheter 24 instämmer, men poängterar också de större mediernas ansvar att kunna stå emot de påtryckningar som sker av spelföretag och förlagsvärld. Där har mindre spelförmedlare svårt att hävda sig, då en kritisk röst kan leda till indragna recensionsexemplar och intervjuer. Detta känner Chris Jonasson (Queer Nerds) igen. Efter att han förmedlat kritik mot en av våra större svenska spelskapare för schablonartat och kränkande språkbruk så känner han sig utstraffad, då de väljer att ignorera hans förfrågan om recensionsexemplar.

Hur kan rapporteringen kring spel och spelande då utvecklas mot en etablerad journalistisk gren och få mer utrymme i traditionell media? Panelen uttryckte att språkbarriärer är ett stort hinder för detta. Skriver man förenklat och pedagogiskt kring vad spel handlar om så riskerar man att tappa initierade spelare. Tappar man erfarna spelare så vill inte spelföretagen låta sig recenseras alternativt att du inte får några läsare/lyssnare. Om rapporteringen ökar i traditionell media, så innebär det samtidigt att man når nya, icke vana målgrupper. Men i takt med att dessa målgrupper själva vill läsa mer om spel, så kommer utrymmet också att öka. Då kommer även kraven på den journalistiska kvaliteten öka.

Hur kan mindre spelsiter få incitament för att våga vara normkritiska? Om många aktörer lyfter dessa frågor  gör att det blir lättare för andra att haka på. Genom att våga vara rakryggad och ställa enkla frågor som ”Varför gör ni så stora bröst på de kvinnliga karaktärerna?” kan man även få spelföretagen att tänka till, då de tvingas att argumentera för sitt ställningstagande.

Finns det några bra exempel på spel med icke-sexistiska kvinnliga protagonister och med hbtq-personer i ledande roller? Det dystra svaret i panelen är att det finns alldeles för få schyssta exempel inom den traditionella spelmarknaden. Däremot sticker indiescenen ut och visar en betydligt bättre mångfald av karaktärer och berättelser. Kanske finns det hopp om bättring när spelindustrin börjar rekrytera från den i högre utsträckning?
Det viktiga är dock att ett mer inkluderande förhållningssätt når de stora spelförlagen, som inte längre kan gå ut med myter som att de gör spel som tilltalar unga heterosexuella män i tron att de utgör den största spelarbasen och kundkretsen. (Med 47% spelande kvinnor så är spelandet en någorlunda jämställd hobby.) Malin Söderberg (Svampriket) understryker vikten av att inkludera alla. Bara för att fler ska få utrymme, så får man inte på samma gång exkludera de som man egentligen skulle vilja se tog lite mindre plats: vita, heterosexuella män.

Hur kommunicerar man med arga 16-åriga killar som inte alls vill se en mer mångfasetterad spelvärld och som skriver arga insändare på diverse olika spelforum? Thomas Arnroth menar att varje journalist måste stå upp för sina åsikter: Journalistens ansvar är att förklara för läsaren, inte att ta ansvar för spelindustrins val av innehåll i spelen. Panelen enas dock om att det går att förklara – till en viss gräns. När den är nådd och en del fortfarande är arga så får man släppa det och gå vidare. En del ilska är rent av organiserad och behöver inte innebära att vederbörande ens har läst grundartikeln. De kanske bara retar sig på dig som skribent, av olika orsaker. Panelen uttryckte att de riktigt arga och organiserade kommentarerna företrädelsevis drabbade kvinnor, varför det kanske är extra viktigt att försöka få speljournalistiken så heterogen som möjligt.