Att den Uppsalabaserade studion MachineGames förstapersonsskjutare Wolfenstein II: The New Colossus tagit spelvärlden med storm har nog inte passerat någon obemärkt. Men frågan är, håller det tillräckligt bra för att charma den recensent som fullkomligt fetdissade föregångaren?

Spelet fullkomligt kryllar av stilistiskt smått och gott... En blandning av det bästa från dåtid och framtid.

Säkert är att spelet får arbeta i hård motvind för att charma denna arma spelare. För all den kritik som undertecknad riktade mot föregångaren, främst gällande långa mellansekvenser, är till min förskräckelse bibehållna. Jag suckar rejält över detta grovhuggna och föråldrade sätt att hantera ett berättarformat, men konstaterar snart att det inte bara är modigt att blanda förstapersonsskjutande, inte bara med fasta filmsekvenser, utan även en hel del narrativa dialoger som breder ut sig först om du tar dig tiden att utforska din omgivning.

Ta dig tid att betrakta dina vännar så lär du dig en del, med risk för att då får veta mer än du egentligen vill... (TRYCK PÅ BILDEN FÖR ATT SE EN LITEN FILM)

För den otåliga finns en uppenbar risk att man totalt tappar djupet i storyn. Men samtidigt är det ett bra sätt att möta olika spelstilar. Det visar sig dock vara något tilltalande med det brutalt direkta berättandet.
En hotfull mörk ton målas upp och trots att mellansekvenserna fullkomligt tar ifrån mig känslan att kontrollera min omgivning så kommer jag snart in i rätt känsla. Till skillnad från förra spelet där jag förväntades spela mig till relationer i ett överdrivet pangpangscenario så får jag här en rask repetition.

Alltså, om inte någon tar tag i det här så kommer vi aldrig lyckas enas om en plan...

Jag påminns varför jag tyr mig till den milt sagt brokiga, men väl illuminerade skara rebeller som mot alla odds försöker göra förtvivlat motstånd mot det tredje rike som numera även fått fäste på den amerikanska kontinenten. Det ger världens möjlighet för dig som inte spelat föregångaren att spela på samma känsloregister som den återkommande spelaren.

Är det verkligen fiffigt att ta med barnen på den här färden?

Dessa relationer och den intressanta settingen ger uppslag till massor av goda skämt, varav majoriteten når hela vägen hem. Men spelet är så kryddat av skämt, populärkulturella och historiska referenser att det inte har en chans att träffa målet hela tiden. Dessa snedsteg drunknar dock i hela den mångfald av upplevelser som presenteras, för där inte storyn bär sig självt väger det eminenta spelhantverket över och räddar biffen med bravur. Min favoritsekvens är när en SS-soldat i stilistisk uniform hunsar två Ku-Klux-Klan medlemmar mitt på öppen gata. Spelet fullkomligt kryllar av sådana här referenser, där både hjärna och öga får fröjdas.

Så hunsar en Übermensch amerikanska red-necks... En scen du inte visste att du alltid velat se.

I teorin är upplägget ganska simpelt och den som spelat pang-pang känner igen sig i det mesta. Om inte så har man skapat en enkel åtkomlig menybaserad tutorial som är ett konstverk i sig. Trots, eller kanske tack vare, att det är ett av de svåraste FPS-spelen jag någonsin spelat så upplevs det snart som en sann belöning när mellansekvenserna förklarar vad som sker samtidigt som jag äntligen får chansen att torka handsvetten ur kontrollen. Plötsligt prisar jag detta berättarformat som jag tidigare föraktat så. Kanske krävdes det enbart ytterligare rutin av studion för att lyckas få detta grovyxiga format att bli så storartat.

Trots enkelt upplägg finns det alltid hjälp att finna i enkla stilistiska menyer som alltid finns nära till hands. (TRYCK PÅ BILDEN FÖR ATT SE EN LITEN FILM)

Den vansinnigt spårvagnsliknande, men ändock angenämt strömlinjeformade framfart jag tillåts göra är så brutal att det inte bekommer mig nämnvärt att den är orealistisk till det yttersta. Det överdrivna i allt, från estetik till vapenhantering och fiendens överväldigande motstånd gör att berättelsen kommer i fokus som ett sammanfogande kitt. Trots att min karaktär inledningsvis är ytterst platt så förvånas jag när jag tillåts krypa inpå dess känsloliv genom historiska personligt intima nedslag.

Jag från min i sammanhanget förvånansvärt känslomässiga sida...

Raskt förvandlas spelet från ett hardcore massmördarspel, till en mjukt känslodrama. Storyn riktigt leker med olika genres och utan att ens försöka fördjupa sig riktigt i någon, så hinner man få en magkittlande känsla av att delta i allt från rånar-heist, återuppleva barndomsminnen och utföra strategiska kommandouppdrag. Jag inbillar mig att det skulle gå att likna med att se en riktigt bra Terrantinorulle på blanddroger och mitt tips är därför att spela det för vad det är!
För även om spelet skulle upplevas som en överdos så är det enkelt att stänga av - i teorin.

Varning för intriger. Spårvagnsscenario till trots så ser det mer ut som "das U-Boot" i det vi kommer att kalla "hem".

 

 

Stil95
Innehåll85
Känsla95
Variation90
Läsarbetyg1 Rösta91
Positivt
Vackert in i själen
Fängslande
Känslor & action
Negativt
Blandat narrativ
Orealistiskt
Repetitivt pang-pang
91