Det är stort att få göra uppföljare på någon av dataspelshistoriens stöttepelare. Därför var det många i Sverige som höjde på ögonbrynen när den Uppsalabaserade studion MachineGames gjorde klart att de fått äran att förvalta denna tradition.

Även om det var först efter Wolfenstein 3D, det tredje spelsläppet i serien, som titeln gjorde ordentligt avtryck i spelarnas medvetanden så har serien blivit en ikon. Temat i Wolfenstein är och har varit ganska enkelt. Du, en amerikansk soldat med judisk påbrå, kämpar dig fram relativt ensam i nazisternas korridorer. Inget skiljer sig på den fronten i Wolfenstein: The New Order. Det är nästan så jag blir lite nostalgisk när spelet väl börjar och jag får luffa fram genom skyttegravar och panga på allt som rör sig. Men eftersom nostalgi inte bär i längden har MachineGames gjort ett rejält försök att skapa en tydlig story, eller så kände de att de hade en story att förmedla, vad vet jag? Hur som helst.

sobsobDu inleder en ganska intensiv situation där du har medkämpar som peppar dig framåt. Energi har lagts på att forma karaktärer och scener som sätter spår, som man minns. Ett tag får jag nästan samma känsla som när jag spelade rekryt utan vapen på väg in i Stalingrad i något av de första Call of Duty-titlarna. Det är ett mycket gott betyg med tanke på att det är ett spelminne som etsat sig fast genom åren. Det hade säkert kunna funka riktigt bra om det inte blivit så stereotypt och tjatigt. I stridens dån skriker en av dina kollegor så intensivt att när du långt senare, i vad som har ambitionen att bli en känslomässigt jobbig scen, så överväger du nästan om det inte finns ett sätt att snabbt och enkelt bli av med snubben. Jag upplever inte riktigt att det råder balans när man försöker presentera karaktärer och scener eftersom man fläskar på lite för mycket av allt. För mycket karaktär, för mycket ljud, för mycket action, men utan kontinuitet.

För det är det inte bara att balansen inte tycks infinna sig. Berättandet huggs liksom av med groteska mellansekvenser titt som tätt. Taskigt animerade och alldeles för långa sådana, vilka påminner om traditionen med vilken det tillverkades spel i början av millenniet. De förväntas säkert ge dig någon slags känsla för den annars rätt bleka storyn, men det är bara det att den enda gång jag får känsla i spelet är när allt lull-lull låter mig vara ifred och jag tillåts bara härja fram genom nazister och deras groteska maskinmedlöpare. För dessa maskiner är precis motsatsen till mina kompanjoner. De är fräna robotiska stridshundar, coola megastridsrobotar som får mig att stundvis önska att jag var på ett tryggare ställe och framförallt iskalla zombieliknande SS-soldater i sina stilistiska mörka uniformer som präglar hela spelets mörka, men vackra världsbild.
uhuSom du anar är settingen ganska intressant, särskilt som du påpassligt sätts i ett alternativt 1960-tal där tyskarna sedan länge vunnit andra världskriget och gjort slut på varje uns av ideologiskt motstånd. Det känns rätt att vara en arg amerikan som efter åratal av nazistiskt världsherravälde försöker ställa saker till rätta, för hela världens räkning.

Jo, du läser rätt, trots den urvattnade bakgrundsstoryn som man inte haft mage att göra något roligare av så fyller den sitt syfte. Särskilt när själva grundmotorn ger dig klassiska Wolfenstein-vibbar samtidigt som den är snygg och flyter bra. Visst, det är absolut inga nyheter här heller, du kan dundra runt med två stora automatgevär och peppra på ett sätt som får dunderklumpen att verka smidig, men den som känner serien förväntar sig inte annat. På så sätt har man hittat känslan.

pewpewMen så är de där igen, de förbannade mellansekvenserna som ska förklara att du har en personlig relation med de passiva bisittare som likt marionettdockor betraktar dina kulors vinande. Raskt skiter du blankt i dem för de fyller uppenbarligen ingen som helst funktion för din eventuella framgång. Eller så skiter du i att spela vidare över huvud taget, för det finns så många andra spel därute som faktiskt klarar av att antingen förmedla känsla eller leverera rolig pang-pang. De flesta andra spelmakare som inte hanterar både och har åtminstone värdigheten att inte stoppa in så mycket dåliga mellansekvenser och krystade sidostorys att det står i vägen för spelglädjen. Utan dem hade det här varit ett riktigt bra spel. Men, tyvärr är de där och det är upp till dig om du orkar leva med dem.

Grafik85
Ljud55
Utmaning75
Story40
PangPang75
Spelglädje50
Läsarbetyg0 Betygsätt0
Funk
Nostalgi
Pang-Pang
Den alternativa historien
Sunk
Mellansekvenserna
Storyn
Den urvattnade storyn
63
Blabla-Pangpang