Vi börjar med att utlysa en liten spoilervarning för säsong två, men inget som avslöjar något stort.
Clementines nya bekanta visar sig dölja något. Något som kräver att de rör sig vidare genom skogar för att ta sig norrut.
Mitt intryck av A House Divided är att det är en mellanpassage. Det har sin egen handling, men i stort känns det som om det öppnar för nästa avsnitt. Som inte står stadigt på egna ben. Det är inte tvunget något dåligt. Jag har även märkt att det ofta blir så för del två i serier, både i böcker, tvserier och här i spel.
Fokus ligger på karaktärer, och de börjar bli många. Så pass att jag inte riktigt hinner få grepp om alla eller ens orka bry mig om dem. Jag tror att det vunnit på att lägga mer fokus på speciellt utvalda, men då hade historien i sig förlorat en del. Det är lite action, nog måste Clem bekämpa en och annan zombie men det är inte mycket. Det är framför allt vad hon väljer att säga eller inte säga till de olika människorna hon lärt känna som spelar roll.
Vi får även se ett kärt återseende som sätter Clem i olika former av lojalitet mellan de nya personerna hon lärt känna och någon från hennes förflutna.
Jag är inte alls lika känslomässigt berörd av det är avsnittet som förra. Det har inte lika starka scener. Jag känner ingen klump i magen av obehag som jag gjorde efter förra episoden. Jag älskar att Walking Dead är fullt av obehagliga scener som får mig att gråta och blir besviken av nästan torra ögon (det där återseendet gjorde mig tårögd, men jag grät inte). Dock kanske det inte alltid behövs. Variation gör de stora känslorna så mycket starkare. Den här mellandelen, resan närmre en större del i Clementines historia, mår kanske bra av att inte vara fullt så hemsk och besvärlig som den förra var. Att vi som spelare får andas ett tag och vara beredda på vad än för obehagliga saker som väntar i framtiden och ställa oss frågan om vem som är de riktiga monstren då och inte nu.
