Spoilervarning för The walking Dead the Game säsong 1 men inte för den här delen.
Det har gått ett tag sedan Lee dog och i Savannah. Clementine lever vidare om än ärrad av allt det hon tvingats göra och se i en värld där det är få som överlever. Där alla, även de levande kan ses som monster.
Clem är något äldre, men fortfarande ett barn i första delen av Telltales uppföljare till fråmgångsrika The Walking Dead. Jag kan på många sätt relatera mycket bättre till henne än jag någonsin kunde till Lee. Vilket ökar min spelupplevelse. Bara det att hon är kort blir en stor igen kännesfaktor för mig som trotts att jag är vuxen är kortare än många barn. När jag spelade första säsongen brydde jag mig inte så mycket om Lee. Han var en vuxen man som var på väg till fängelset, jag har svårt att relatera till det. Jag brydde mig om Clementine. Nu när jag spelar henne så känner jag mig mycket mer indragen då jag dels kan relatera och dels bryr mig om henne.
Spelserien är skoningslös och så är även All that remains. Redan i början krossas mitt hjärta och jag sitter och gråter vid flera scener. Det är en fruktansvärt mörk värld. Det är en historia som berör mig djupt och jag älskar att ett spel kan göra det. Walking Deads Moraliska val är till och med så pass starka att de använts i undervisning på en skola i Norge.
Jag önskar att avsnittet varit lite längre. Det tog ca två timmar för mig att spela igenom . Jag vet inte exakt hur långa förra säsongens avsnitt var då jag spelade alla på en gång. Men de kändes längre, jag kan ha fel.
Lite av själva spelmekaniken har ändrats. När spelaren ska välja svar i konversationer så har det blivit tydligare. I första säsongen syntes de endast som små alternativ att bläddra mellan. Nu är de stora fyrkanter som tar upp en ganska stor bit av skärmen. Det är bra då det ger en överblick och jag faktiskt hinner läsa igenom och tänka vad jag ska välja för svar. Annars skiljer sig spelmekaniken inte mycket åt annat än i designen. Jag är inte säker men jag tror även att det är nytt att spelaren i bland måste trycka åt höger och vänster för att få Clementine att undvika faror.
Avslutningsvis så vill jag återigen berömma spelserien för att bryta mot så många normer. Speciellt nu när huvudpersonen är en icke vit flicka. Bikaraktärerna variarar och känns inte stöpta ur typiska former. De är män ock kvinnor, gamla och unga och av många olika ursprung. Dessutom är Clem något så ovanligt som ett trovärdigt barn. Oftan är barns skrivs för vuxna används de för sympati och känns inte som riktiga människor. Barn får sällan personlighet utan blir bara en stereotyp som inte stämmer med verkligheten. Clem har en egen personlighet, hon har tvingats bli vuxen men fortfarande är hon innerst inne ett skrämt barn. Rädd för omgivningen och lämnad av många. Ett barn som förlorat mer än vad de flesta av oss kan förstå. Det gör henne till en komplex person. Det gör henne mänsklig och jag vill ha fler mänskliga karaktärer i spel.
