Fury of Dracula är en åldring där första utgåvan släpptes redan 1987, med en andra utgåvan 2005. Spelkult har satt hörntänderna i Fantasy Flights senaste remake av spelet.
Även om jag missat de tidigare utgåvorna av spelet, så har jag alltid fascinerats av spelmoment som “dold förflyttning” och “alla mot en”. Ett nyfiket köp senare så satt man med ett spel som egentligen bara kunde spelas med exakt fem spelare. En gestaltar Dracula och fyra övriga spelar jägare. Det går rent tekniskt att spela med färre spelare, men då tvingas några spela dubbla roller.
Spelet går ut på att jägarna gemensamt skall försöka hitta och förgöra Dracula, medan Dracula vinner om han uppnår 13 inflytandepoäng.
Jakten sker över vägar, järnvägar och till havs genom hela Europa på en stämningsfullt gammal karta. Jägarna representeras av plastfigurer medan Draculas figur placeras över en serie kort som avslöjar var han befinner sig.
Varje dag delas in i två handlingar. En för dag och en för natt. På dagen tillåts jägarna resa runt på kartan, köpa tågbiljetter, vila upp skada, genomsöka platser och förbereda sig inför striden med Dracula genom att skaffa nya föremål och händelser. På natten blir det lite kärvare eftersom de inte längre tillåts resa och söker de hjälp i städerna, så är chansen att de drar kort som i stället hjälper Dracula.
Denna spelmekanik gestaltas lite snillrikt genom att händelsekorten har olika baksidor och drar de ett Draculakort på dagen slängs detta direkt utan någon effekt, men på natten drar man korten underifrån i högen. Utan att veta vad man drar, så tvingas man därför skicka över kort märkta för Dracula till den spelaren.
Efter att spelarna gjort sina dags och nattrundor, så vaknar Draculaspelaren till liv. Dracula har en egen lathund över kartan och en kortlek med alla platser. Han väljer sin förflyttning med korten, men eftersom kortleken enbart innehåller ett kort för varje plats, så blir det ett masken-spel där han inte kan återbesöka tidigare platser. Kedjan med utlagda platser är dock inte längre sex kort, så efter sex dagar så återgår platserna till kortleken.
Vad som bland annat är nytt i den här upplagan är att Dracula spelar ut ett sammandrabbningskort på varje besökt plats. Detta kan Dracula sedan välja att avslöja när jägare kommer till en tidigare besökt plats, eller spara tills kortet faller av kortkedjan och på så vis “mognat”. Den mognade effekten är alltid bättre och i vissa fall handlar det om nya vampyrer, som antingen direkt kan attackera besökande jägare eller öka Draculas inflytande om de överlevt sex nätter.
Själva striderna sker helt tärningslöst med kort som spelarna väljer i hemlighet och innehar lite av en sten-sax-påse-mekanik. Draculas kortlek är mycket mer kraftfull, men så fort jägarna samlat på sig lite vapen eller lyckas få hjälp av en eller två medhjälpare, så skiftas balansen. Faktiskt så mycket att titeln på spelet bör ändras till “The Escape of Dracula”. Det har sällan varit en god taktik för Dracula att på eget initiativ konfrontera jägarna, utan Dracula mår bäst av att hålla sig undan så länge han kan för att få chans att bygga upp sitt inflytande.
Det är också detta som förtar lite av stämningen med spelet. Dracula blir rent av töntig i framtställningen emellanåt och det bästa han mäktar göra är olika övernaturliga flyktkort, dimmor och vägspärrar, när man förväntat sig ett tungt och farligt motstånd.
Reglerna gränsar till hånfulla när man också inser att den oh så odödliga Dracula faktiskt är den enda i spelet som kan dö. Utslagna jägare förlorar nämligen bara sina kort och placeras på närmaste sjukhus. Givetvis av rent speltekniska regler, eftersom tidig spelareliminering aldrig är något man eftersträvar i spel, men ändå rent av skrattretande.
Bortser man från dessa speltekniska facepalms, så är ändå spelet i sig underhållande och med undantaget ovan högst tematiskt. Det krävs dock en hel del mer från Draculaspelaren för att det skall bli en match. I synnerhet om jägarna är vana att samarbeta med varandra från andra spel, så ge det några genomspelningar för att luska fram passande strategier.
Spelgränsen om just fem spelare kan verka som en bagatell. Då har man ju ändå ett spel som är optimerat för de tillfällen då vi är fem, men det var enklare sagt än gjort att tajma in speltillfällen. Folk får förhinder och man bjuder ogärna in för många, med risk för att tvingas säga nej till spelare. I framtiden gör sig spelet därför bäst för spontana spelpass, när vi råkar vara exakt fem och blir sugna på vampyrjakt.
[bgg id=181279]
