Vi kallar det för Varbergsspelen, och i mars arrangeras det för tjugoandra gången. Från fredag eftermiddag till söndag eftermiddag spelas ett hundratal olika spel, från de mest abstrakta till de mest konkreta.
Ungefär två gånger om året brukar följande samtal utspela sig mellan mig och till exempel en kollega eller någon annan lite mer ytlig bekant:
Jag: Det ska bli så skönt att komma iväg i helgen!
Kollega: Jaså, vart ska ni åka?
Jag: Till Varberg. Vi brukar åka en gång på våren och en gång på hösten, bo på hotell med spa och helpension…
Kollega: Åh vad det låter härligt!
Jag: … och spela spel.
Kollega: Va?
Jag: Alltså, vi är ett gäng som hyr in oss på hotellets konferensavdelning och spelar spel hela helgen. Alla tar med sig sina egna spel och så lånar vi av varandra.
Kollega: Hur menar du nu? Vadå för spel?
Jag: Brädspel. Eller sällskapsspel kan man ju också säga.
Kollega: Aha! Som Monopol?
Jag: Njaaaa… Ungefär som Monopol. Fast bra.
Kollega: Hela helgen? Bara spel?
Jag: Några badar eller går en promenad, men ja, i stort sett bara spel i två dygn.
Kollega: Jaha. Vad… roligt.
Det finns ett svart hål i de flesta svenskars uppfattning om vad ett ”spel” är för något. Man minns barndomens Monopol, Bondespelet, Finans eller Fia med knuff. Man associerar till tidningarnas speltester inför julen, med idel barnspel och frågesportspel. Det enorma universum av ”ameritrash” och ”eurocrap”* som finns därute, har gått dem helt förbi. I bästa fall har de hört talas om att det finns den sortens spel, men förknippar dem med jättekrångliga regler och evighetslånga sittningar.
Ingen tycker förstås att det är något konstigt med att jag uppfattar det som jordens största lyx att bo på hotell i två nätter, få all mat serverad och ägna mig åt ett av mina favoritintressen fullkomligt ostört. Men själva intresset (”Men vad gör ni? Vad är det för spel? Finns det olika spel?”) uppfattas fortfarande som ytterst udda, även i en tid då e-sport vinner mark och till och med ordet ”lajva” har lagt sig bekvämt tillrätta i var mans mun (fast då i betydelsen ”låtsas vara något man inte är”).
Bakgrunden till Varbergsspelen är en idé som kläcktes för drygt tio år sedan av några rutinerade brädspelare. De hade börjat känna sig lite för gamla för att sova på golvet i en gympasal och leva på frallor och läsk en hel helg. Efter att ha besökt ett konvent i USA där deltagarna bodde på hotell och spelade spel i konferenslokaler, föddes tanken att det borde gå att ordna något liknande i Sverige. Kanske i första hand för en något äldre målgrupp, fullt beredd att betala lite extra för god mat och bekväma sängar?
Initiativtagarna spred idén bland sina närmaste kompisar, som pratade med sina kompisar, och det hela visade sig vara ett fullt gångbart koncept.
De första Varbergsspelen (med smeknamnet “Lyxcon“) hölls på Hotell Gästis i Varberg 2004. Tanken var att konventet sedan skulle ambulera mellan olika orter, men alla trivdes så otroligt bra på Gästis att det helt enkelt blev tradition att träffas där, en gång på våren och en gång på hösten.
Varbergsspelen är ett tillfälle då man får god tid på sig för de riktigt tunga spelen, eller då man kan satsa på att hinna med så många småspel som möjligt på 48 timmar, eller testa nya spel, eller kanske rentav få egen prototyp provspelad. Oavsett vilket, är det en möjlighet att jämföra spelsamlingar, prata spelmekanik, ta en öl och äta sig fyrkantig.
Att få tillträde till detta konvent är tyvärr inte helt lätt. De som deltagit vid tidigare tillfällen har förtur, och de ca 30 platserna brukar fyllas inom ett dygn efter att anmälan öppnats. Men eftersom arrangemanget kräver ett minimum av organisation är det ju inget som hindrar att idén kopieras av andra grupper och på andra platser i landet. Det enda som behövs är ett välvilligt inställt hotell och deltagare som gärna delar med sig av sina egna spelsamlingar.
Jag vill därför uppmana brädspelare över hela landet att lyxa till det, och arrangera sitt eget event efter den här mallen!
* Ett förenklat och lite skämtsamt sätt att benämna två olika typer av spel. Ameritrash fokuserar på tema, berättelse och konflikt och innehåller fler slumpmoment. Eurocrap fokuserar på enkel mekanik men svåra beslut och är ofta mer abstrakta. De flesta brädspelare har en preferens för den ena eller andra typen av spel.
Foto: Carl-Gustaf Samuelsson
