Lejonet Leos man håller på att bli alldeles för lång! Han måste hinna till frisören innan de stänger. Men vägen genom djungeln är lång och en massa djur vill att han ska stanna och prata. Klockan tickar, hur ska det gå?
Leo är ett samarbetsspel för mindre barn. Kartongen rekommenderar från sex år, men jag tycker det kan passa från åtminstone fem år, eller till och med ännu yngre om barnen har en viss spelvana och klarar av att sitta stilla och koncentrera sig en stund.
Spelet i korthet
Ett antal brickor utgör Leos väg från sängen till frisören. På undersidan av brickorna finns olika djur, som både har en färg- och en tidsmarkering. Spelarna flyttar Leo framåt med hjälp av sina kort, som också har olika färger. Den brickan som Leo hamnar på vänds upp, och om färgen på kortet stämmer överens med färgen på brickan kan han fortsätta gå. Om färgen däremot inte är samma, så tappar Leo tid, så lång tid som anges på brickan. Zebran är lite nervös och vill ”bara” prata i en timma, medan den snygga lejonhonan uppehåller honom i hela fem timmar!
På en klocka flyttas timvisaren framåt så många timmar som Leo förlorat, och när klockan är åtta stänger frisörsalongen och Leo får snopet återvända till sin säng. Men han ger inte upp utan gör ett nytt försök nästa dag!
Nu kommer spelets svåra moment: Det gäller för alla spelarna att memorera vilka av brickorna (av de som vänts upp) som har vilken färg – och alltså vilka kort man ska försöka använda nästa gång för att komma så långt som möjligt. Sedan vänds alla brickor tillbaka med baksidan upp, och Leo ger sig ut på nästa promenad. Spelarna har fem rundor på sig att försöka komma ända fram.
Har man tur kan det hända att man klarar spelet på en eller två rundor, men det är lika vanligt att man med nöd och näppe kommer i mål i sista rundan. Tur spelar minst lika stor roll som skicklighet.
Svårt att fokusera
Vår nioåring tyckte att det här spelet var urtråkigt, men fyraåringen plockar gärna fram det ur hyllan. Det är spännande att se om Leo ska klara sig eller inte, och samarbetsmomentet är mycket bra eftersom det kraftigt minskar risken för att något barn bryter ihop vid en eventuell förlust.
För barnen verkar den största svårigheten vara att fokusera just när det är som viktigast, det vill säga när det är dags att memorera vilken av brickorna som har vilken färg innan de vänds tillbaka. Att minnas vad som låg var är en utmaning även för vuxna, men för barnen är det svårt att ens förstå att det är vitsen med hela spelet.
För barn i 4-6 års-åldern är det helt klart nödvändigt att en vuxen är med och spelar, och kommer med lite förslag i stil med: ”Om du har en rosa fyra så tycker jag att du ska lägga ut den nu…” (För att få en svårare variant, som lämpar sig bättre för större barn, kan man lägga till regeln att spelarna inte får prata med varandra när de spelar ut sina kort.)
Komponenterna
Det här spelet innehåller många komponenter som mindre barn uppskattar. Leo är en rejäl träpjäs, klockan är stor och tydlig och illustrationerna är fina. Att pussla på nya hårbitar på Leos man för varje dag som går är en speciellt rolig detalj, och där måste en vuxen så klart styra upp så att det blir rättvist… Det går ganska snabbt att spela klart och är därför inte omöjligt att plocka fram innan kvällsmaten. Reglerna är så enkla att en spelvan fyraåring kan förklara dem för en spelovan mormor. Det fungerar bra för två till fem spelare, och blir därför användbart både i små och större sällskap.
För äldre barn är Leo alldeles för enkelt, så det är inte ett spel som vi kommer att plocka fram i många år framåt. För en vuxen blir det också ganska snabbt tjatigt, eftersom en större del av fokus måste läggas på att se till att de yngre deltagarna är med i matchen, än på själva spelet. Men det är ett trevligt spel som vi säkert kommer att spela flera gånger under jullovet, precis som vi redan gjort under höstens vab-dagar.
