Det märks att dataspelsbranschen befinner sig i lite av en RTS-svacka. StarCraft gör förvisso väsen av sig fortfarande, men annars har MOBA (Multiplayer Online Arena Battle) stulit rampljuset.
Då är det inte konstigt att en gammal uppväckt relik som Homeworld hamnat i skymundan. Det är förbannat synd. Dels att inte fler upptäckt kronjuvelen bland realtidsstrategispel. Och man blir extra tårögd efter den tretton år långa kamp som utvecklarna genomlidit i kölvattnet efter en längre bolagskamp från Relic, Sierra och THQ innan Gearbox råkade snika åt sig licensen för spelserien i ett konkursbo, varpå ursprungsteamet fick möjlighet att återplacera sitt spelprojekt i dess tänkta spelvärld.
Vad gör Homeworld unikt?
Homeworld är det stora episka rymdeposet som realtidsstrategi. På ett sätt liknar huvudintrigen Battlestar Galactica med ett gigantiskt moderskepp som samlar civilisationens sista hopp i jakt på sin mytomspunna ursprungsplanet, samtidigt som universum fyrar av allt för att stoppa resan. Storslagna rymdstrider i full tredimensionell frihet med hjälp av ett genialt gränssnitt som ändå lyckas ge en lugn överblick, trots alla miljarder fyrverkeripjäser som briserar. Allt förpackat i en uppslukande inramning av musiker, illustratörer och konstnärer.
Klassiska Homeworld släpptes nyligen i remastrade nyutgåvor. Köp dem om ni missade spelen. Om ni redan spelat Homeworld har ni troligtvis redan köpt de nya ändå.
Hardware: Shipbreakers
Fjärde Homeworld-iterationen började utvecklas som Hardware: Shipbreakers, innan utvecklarna fick tillgång till Homeworld-licensen och bytte namn på projektet till Deserts of Kharak. Det nya spelet är en föregångare till första spelet och utspelar sig i tiden innan de högteknologiska relikerna från den forna civilisationen avslöjats.
Platta ökenstrider
Rymdstrider i full tredimensionell frihet är som bortblåsta i sanddynorna på ökenplaneten. Istället för moderskepp finns här flera jättehangarer som om Homeworld fått en bastard med Mad Max. Allt är inte bundet till marken, men de flyg som konstrueras har heller inget behov av kontroller i höjdled. Bomb- och attackbanor sköts tvådimensionellt och puts väck är sålunda ett av spelseriens mer unika karaktärsdrag.
Homeworld är tillbaka!
Det är därför med viss skepsis uppblandat med nostalgi och melankoli som man plöjer igenom spelet. Kvar är dock både det sköna gränssnittet, en handfull modernare tweaks och hela orkestern av dess fantastiska grafiska design, stämningen och musikbilden.
Spelet är allt annat än långt och bitvis heller inte särskilt utmanande, men det är alldeles för sällan vi får ta del av det här episka berättandet i RTS-miljö, så allt är förlåtet.
Homeworld är tillbaka! Se nu bara till att det inte går tretton år ytterligare innan nästa del.
