En vanlig dag på väg hem från jobbet, ett sms från kärestan fick honom att inte se sig om när han gick över gatan. Sen blev det svart. När han vaknar till är han någon helt annanstans, i en medeltidish värld där han nu måste vara kyrkogårdsvaktmästare. Men kanske finns det ett sätt att komma hem?
Graveyard Keeper är lite av Stardew Valleys gothkusin, där man i stället för en trevlig bondgård tar hand om en kyrkogård. Det finns en liten by att besöka och handla i, olika människor att lära känna och såklart, pengar att tjäna. Vem bryr sig till exempel om var köttet kommer ifrån? Så länge det har rätt sigill på sig måste det ju vara bra!
Förutom att utveckla sin kyrkogård tar man även hand om sitt nya hus, med en liten trädgård. Det går att fiska, hugga träd, laga mat, stöpa ljus och skriva böner eller böcker och såklart slåss mot monster i en underjordisk grotta.
En av de första sakerna som slog mig med Graveyard Keeper var humorn. Det är en mörk humor som till stor del handlar om död, lik och vad som görs med liken. Något jag personligen tycker är väldigt underhållande och jag skrattar till högt mer än en gång.
Det finns en underliggande historia i spelet, huvudpersonen vill kunna komma hem och måste därför lära sig hantera sin nya situation och lära känna nya personer, allt från den talande skallen som vill dricka alkohol trots att han inte kan till inkvisitorn tillsynes besatt av häxjakt.
Jag har, trots över 40 timmars speltid, ännu inte kommit så långt i själva historien. För spelet tar tid, man behöver utvecklas, lära sig nya vetenskaper för att kunna få fram de föremålen som ens nya bekanta vill ha. Något jag finner smått frustrerande. Speciellt när några av karaktärerna bara är framme en dag i veckan. Flera gånger missar jag att ge dem vad de önskar och måste spela en vecka till eller göra om allt jag gjort sedan jag senast sov och spelet sparar. Det finns ingen tid att gå och lägga sig som i Stardew Valley vilket gör att dygnen kan bli väldigt varierande och det blir svårt att komma i håg när en måste gå för att hinna möta rätt person. Det underlättas inte av att vissa karaktärer är långt borta på kartan så det tar lång tid att gå till dem.
Rollen som spelaren axlar är en vit skäggig man. Jag ser ingen direkt anledning till varför det måste vara så här. I de flesta fall benämns man bara som graveyard keeper vilket är könsneutralt. Att ens partner i början ser ut att vara tjej förändrar egentligen inget. Vill man undvika att ge spelarens karaktär en läggning hade partnern kunnat visas på telefonen bara som ett hjärta.
Jag vet inte hur svårt det är att göra ett spel där spelaren själv får välja och skapa sin karaktär mot att ha en klar, men det är ju så väldigt vanligt så det hade nog kunnat gå. Jag vet inte heller om historien senare förklarar vikten av att spela vit snubbe, men jag misstänker att så inte är fallet.
Av de andra karaktärerna är dessutom de flesta män, de kvinnor som existerar är inte särskilt intressant, en häxa, några fruar och en snygg sångerska.
Och som grädde på moset är alla utom en karaktär vita, och han kallas för Gypsy Baron, ett rasistiskt ord. Jag gillar verkligen inte den här aspekten av spelet, det stör mig enormt att det är så normativt utan att jag direkt kan se att det förklaras av spelets handling. Visst är det medeltidish, men det finns talande skallar, häxor och magi, så att det skulle finnas intressanta personer som inte är vita män känns inte ologiskt.
Det är dock ett väldigt fint spel, grafiken är retro men med mörka vackra effekter, speciellt gillar jag de dimmiga dagarna. Musiken är trevlig och passar bra in för känslan, och den är tillräckligt i bakgrunden så att det inte stör.
Jag har även haft svårt att veta vad jag behöver för ingridienser när jag ska bygga eller laga något, det står nämligen inte utan visas bara i bilder, så ganska ofta får jag gå till spelets wikia för att veta vad jag ska ha.
Men jag har som sagt spelat i över 40 timmar, så det är ett beroendeframkallande spel på samma sätt som många andra med liknande spelmekanik. Och jag har ganska kul.
Sammanfattningsvis kan man säga att även om det finns aspekter jag inte gillar, som de normativa karaktärerna och att jag så lätt missar att gå till rätt person, så är det ett trevligt spel. Jag lär spela det ett tag till, låta både min lilla gård och kyrkan växa sig större. Men risken är att jag snart tröttnar, eftersom det tar sån tid att komma vidare och det finns många spel som ger mig mer story för tiden jag lägger.
