Det var inte länge sedan EA publicerade ettan av Slaget om Midgård, men lika snabbt har spelet dött ut och fallit i glömska. En av huvudanledningarna kan vara att Electronic Arts verkade brytt sig mer om filmanspelningarna än att göra ett bra spel. En problematik som ofta återkommer för filmspel, och Electronic Arts alla filmspel i kölvattnet på Sagan om Ringen-filmerna i synnerhet.
Den goda nyheten kan då vara att producenterna i denna uppföljare är betydligt mer fria från källmaterialet. De följer inte längre handlingen i filmerna och många nya väsen och hjältar har lagts till. En handling som gott och väl kan liknas vid att tugga i staniolfolie, för inbitna Tolkienfans. Det har dock även medfört snällare ändringar. Gladast nyhet för spelare av ettan, lär vara att byggnader numera kan byggas fritt över hela kartan, istället för de tidigare förutbestämda placeringarna.
Spelet blir också riktigt underhållande i ett par timmar, tills man sett alla de olika enheterna, Galadriel och Sauron in action. Då släpper nyhetens behag och man börjar rätt snabbt störa sig på det taffliga spelupplägget, med rent tokigt obalanserade super-enheter och den dåraktigt hårda kontringsförmågan i spelets sten-sax-påse-upplägg (kavalleri äter bågskyttar, pikmän äter kavalleri osv). Vidare tillhör det grafiska gränssnittet något av de sämsta, men samtidigt mest glammiga, jag någonsin upplevt i strategispelssammanhang. Ingenting är byggt för att man enkelt ska se skillnad mellan sina egna och fiendeenheter. I synnerhet inte om fienden råkar spela samma ras som en själv. Lägg där på en kontrollmöjlighet som ger dig mardrömmar, så har du Slaget om Midgård 2. Snyggt att titta på ett tag, men bevare dig om du tänkt spela det.
