Waking slår på stora trumman, det ska vara ett spektakulärt nytt indie-spel. Med djupa teman, meditativt men samtidigt svårt och souls-like. Du som spelare har fallit i koma och nu gäller det att vakna, men dödens budbärare vill inte låta dig. Är det inte bättre att bara gå vidare?
Efter ca 20 timmar spelande säger jag: “Ja låt mig dö! Jag orkar inte spela klart det här spelet.” Jag gav upp, det var för tråkigt och frustrerande och kändes som att det aldrig skulle ta slut.
Spelet utger sig för att vara personligt. Spelaren väljer sitt eget namn, sin längd, kroppsstorlek och kön (fast det finns bara två att välja på). Längre in i spelet finns fler val. Jag får välja nära personer, husdjur, platser som varit viktiga med mera. Men det betyder egentligen ingenting. Det är bara namn på attacker utan något mer bakom. Dessutom kan man inte välja från andra bokstäver än det engelska alfabetet. Jag kan alltså inte komma från min hemby Annelöv. Inte med korrekt stavning åtminstone.
Än värre blir det längre fram när en av dödsandarna hotar med att nära och kära ska dö. Hen nämner att Emmy, min mormor, kommer dö av cancer inom fyra år. Sanningen är att mormor dog för över tio år sedan av ålderdom. Ingenstans säger spelet att det ska vara levande personer, och en stor del av de namn jag valt är sorgligt nog på personer som inte lever längre, eftersom de var viktiga för mig.
I början tyckte jag att spelet såg ganska fint ut, men jag tröttnar snabbt på miljöerna som dessutom är för mörka ibland. Banorna är svårnavigerade och det är bara frustrerande att springa runt. På banor som ibland har otydliga kartor i hörnet, och i bland ingen karta alls. Ibland är det tydligt vart man ska gå och vad man ska trycka på, ibland visar spelet det inte alls. Vilket gjorde att jag först trodde att det buggade sig och jag spelade första banan flera gånger.
En annan stor frustration är att spelet inte går att spara och stänga av. Varje bana måste klaras för att inte all framgång ska försvinna. Ett spel får gärna vara rougelike men jag har inte tid att sitta en timme i labyrintisk bana som är svår att hitta i.
Stridssystement är inte heller särskilt kul, och jag förstår inte riktigt syftet med att behöva strida så mycket. Inte med spelets tema. Striderna är dessutom reparativa. För att slå måste man samla “valuta” eller “ammo” för närstriden. Vilket även det ökar på frustrationen, eftersom man inte kan slåss och få sakerna innan man fått det.
Waking känns inte universellt. Jag kanske kan välja att bo i Sverige, men miljöerna och symbolerna får mig att känna mig som om jag borde vara uppväxt i USA på 80-talet. Det är kors och änglar, varelser som påminner om demoner. Man ska ha varit i köpcentrum eller cyklat runt, kanske spelat baseball. Jag som svensk ateist med ett teaterintresse som barn känner inte igen mig.
Spelet utger sig för att ge en meditativ upplevelse men det är det inte för mig. Jag kommer ur flowet när jag hela tiden måste gå in i menyer för att ändra attack. Jag blir frustrerad över att vara vilse och vill hellre gå och lägga mig eller stirra in i en vägg.
Det enda bra jag kunde säga om detta röriga, frustrerande och tråkiga hopkok av genrer är att musiken är helt okey, samt att det går att ställa in på riktigt lätt svårighetsgrad så det åtminstone går snabbt att slå sig igenom banorna och ta sig vidare. Och ja, fienderna ser faktiskt rätt coola ut, det ska spelet ha.
Kommer jag spela klart spelet och få mig själv att vakna ur koman ? Nej, det finns så mycket mer jag kan lägga min tid på, som att sova.
