Skylines (namnändring från engelska Skyliners) är ett enkelt spel för två till fyra spelare som egentligen kräver exakt fyra spelare för att det skall visa upp sina bästa sida. Det spelas på under en halvtimme med fyra spelare och bör övervägas av dem som gillar lite mer abstrakta eurospel med hög interaktion mellan spelarna. Spelets ”gimmick”, där man bygger skyskrapor i små plastbitar, är väl använd och är faktiskt väldigt underhållande i författarens mening.
Skylines spelas på ett fyrkantigt ”stadsnät” direkt i spelets låda där målet är att samla flest vinstpoäng genom att se störst antal objekt från sin synvinkel. Det betyder att man får ha ett tredimensionellt tänkande under spelet – man vill självfallet ha lägsta objekten närmast sig själv och de högsta längst bort, eftersom ett högre objekt blockar samtliga lägre objekt bakom sig ifrån ens egen synvinkel. På fyra spelare får man därmed en motståndare på andra sidan med rakt motsatta preferenser. Spelet sker i rundor där varje spelare får två handlingar varje runda. Dessa handlingar kan användas i vilken kombination man vill till att antingen bygga ett objekt (en våning, ett tak eller en park) eller lägga in ett planeringskort till planeringskontoret. Planeringskorten är sättet man samlar poängen på – man placerar dem som gissningar till planeringskontoret på hur många objekt man kommer lyckas se när spelet är slut i en given kolumn. Gissar man rätt så får man poäng, men gissar man fel så är det ett dött kort. Problemet är att den som ”först” ser ett givet objekt under poängsättningen får sätta sin antenn på den, vilket ger dubbla poäng. Planeringskorten poängsätts i ordningen de lades dit, så det är en enorm fördel om man kan lyckas få in tidiga gissningar som sedan blir korrekta.
Spelets produktion är i överlag trevlig – plastbitarna som man bygger byggnader av är av hårdplast och löper föga risk att skadas av användning på sikt, och korten är av god kvalitet. Spelet är förövrigt språkneutralt förutom regelboken, vilket gör det perfekt för en svensk-finsk utgåva i min bok. Det finns inget värre än att råka ha gäster som inte pratar svenska och därmed inte kunna spela ett spel. Likt många andra röster så avskyr jag poängräkningssättet där poängspåret löper längs spelboxens kanter och det är tänkt att man skall använda små fåglar som viks över boxen för att räkna. Nej tack, jag kör på en app eller penna och papper istället. Jag måste också ifrågasätta vad spelets designer tänkte när de i regelboken har ett introduktionsspel med vilt annorlunda poängsättningsregler än det ”riktiga” spelet. Spelet är dels inte komplext nog för att kräva ett särskilt introduktionsscenario, och samtidigt så är sättet det presenteras på enbart något som kan bidra till förvirring för ovana spelare när det sedan kommer till hur det riktiga spelet skall spelas. Detta är inte något unikt för den svensk-finska utgåvan, utan återfinns även i den engelska regelboken.
Jag har testat spelet med både inbitna spelnördar samt oinvigda, och ingen var övertygad av det. För inbitna spelare var det lite för simpelt, medans de nyare spelarna ogillade den graden till vilka ens planer kan förstöras av de andra spelarna utan att man egentligen kan planera runt det. Min egen mening är att spelet har en plats på marknaden, och att det säkerligen måste finnas en målgrupp som detta spel verkligen talar till.
Skylines rekommenderas till: De som vill ha ett spel för fyra spelare som är snabbspelat, något kaotiskt och ändå besitter ett visst strategiskt djup. Får man ångest av att slumpmässigt få sina planer förstörda då och då så bör man nog undvika detta lir. Jag tror detta kan gå hem hos rätt familjer då det är så pass simpelt att alla kan förstå det, men tillräckligt intressant för att föräldrarna skall vilja fortsätta spela.
