Ett storslaget äventyr med unika karaktärer, orginell fantasymiljö, aldrig tidigare skådat taktiskt stridssystem och icke-linjär spelberättelse med överaskande vändpunkter.
I alla fall om man ska tro reklamen. Börjar man rota lite efter installationen, så är det ju självklart att det inte skiljer sig märkbart från de övriga datorrollspelen. Även försäljare har munnar att mätta.
Men The Witcher, som spelet heter, utspelas i en fantasivärld skapad av den polska författaren Andrzej Sapkowski. En världsbild som faktiskt är en gnutta annorlunda från de flesta andra smurffantasy och Tolkienderivat, som kvävt spelvärlden. Andrzejs universum har en råare och mindre sagobetonad miljö, där hjältarna är jagade mutanter istället för alver och dvärgar. Visst, det finns fortfarande magi och en stor dos riddarromantik, men varje ny tappning av den annars så sönderspelade fantasygenren är välkommen.
Åldersgränsen på 18 år bör också uppmärksammas. Med den följer nämligen aktiva ingredienser av sexism och rasism, förutom det sedvanliga spelvåldet så klart. Det kan ju ifrågasättas om dessa moraliska spelmoment är till för oss som rollspelare eller konsumenter, när spelkaraktären tilldelas trumfkort för varje ny kvinna han lyckats belägra.
Handlingen är dock inget att hänga i granen. Vi har sett det mesta förr och även om du vid vissa tillfällen tillåts göra egna val, så är berättelsen mer linjär än vad man är van vid i rollspel. Hacka tio fiender för att gå vidare till ruta två, där du tillåts hacka tjugo fiender innan du får välja boss A i ruta tre eller boss B i ruta 4.
Det revolutionerande stridssystemet lämnar även det en hel del att önska. Kvar är grafiken och ljudet, som är lite mer än “ok”, vilket också blir betyget för spelet.
