Vardagsflykt i Varberg

Alla deltagare tar med en del av sin spelsamling och bygger ett berg som vem som helst får låna ifrån. Det är viktigt att ha respekt för hur kort och andra komponeneter ligger sorterade i lådan! Givetvis hinner vi bara spela en bråkdel av alla spel som tas med, men det är roligt att ha mycket att välja mellan.

Vi inledde fredag eftermiddag med Between two cities (2015), ett enkelt men klurigt spel där du bygger upp två städer; den ena tillsammans med din granne till höger och den andra med din granne till vänster. Att vara diplomatisk och bra på att övertala andra är vinnande egenskaper.

Fyra barn i 8-9-årsåldern hade följt med sina föräldrar till konventet. Dem stängde vi in i en skrubb med varsin dator och satte upp en liten Minecraftserver, så lyckan i den skrubben var minst lika hög som ljudvolymen.

En snabb filler på fredag kväll: Nicht die Bohne! från 1999. Kortspel brukar sällan tilltala mig, men det här var riktigt kul. Det enda du vet är att du inte får behålla korten du själv har på handen. Så vad ska du spela ut – det som blir sämst för dina motspelare, eller något som de gärna vill ha (så att du själv får välja något bra)?

Fredagen avslutades med två rundor av Codenames (2015), ett av mina favoritspel. Roligt att spela med nya människor som kanske inte associerar helt som man själv (lite skamset måste jag erkänna att ledtråden “Oppenheimer” gick rakt över mitt huvud!)

På lördag (efter en maffig frukostbuffé) inledde vi med att testa The Last Spike. Ännu ett spel om att bygga järnvägsräls – hur många kan det få plats i världen egentligen!? Nåja, det var föredömligt minimalistiskt, enkelt och snabbspelat, men spel där man ska få ut maximal vinst är aldrig min kopp te. Jag blev så fattig, så fattig.

Sedan var det äntligen dags att få sätta tänderna i det hypeade T.I.M.E. Stories. Vi ägnade större delen av dagen, åtminstone fem timmar, åt det här spelet, men oj vad det var värt det. Inte ett spel för den som främst går igång på strategi och planering, men helt rätt för den som aldrig har tid att spela rollspel längre.

Resten av lördagen fick det bli lättsamma, korta spel. Vi körde en kort omgång av Story, ett svenskdesignat spel som går ut på att berätta en kort historia utifrån två foton. Att sitta och ljuga sig blå är väldigt roligt! Inte ett spel som i första hand går ut på att vinna, men jag vill ändå poängtera att jag vann.

Ett parti Alles im Eimer (på engelska The bucket king, från 2002) blev jag indragen i mest för att jag råkade stå närmast bordet, tror jag. Ännu ett kortspel, åh nej! Men med en lite rolig twist: Spelarna bygger en pyramid av olikfärgade hinkar, och när du inte längre kan spela ut i den färgen måste du ta bort en hink – och hela din pyramid riskerar att rasa. Inte ett fantastiskt spel, men lite småkul ändå.

Biblioteksrappakalja är något av en tradition just på Varbergsspelen, och Hotell Gästis är den ideala platsen att spela på eftersom väggarna täcks av mer eller mindre obskyra begagnade böcker. Spelarna turas om att vara spelledare. Spelledaren väljer ut en bok, visar upp den för de andra, och alla försöker sedan skriva ner en trovärdig första mening. Spelledaren skriver så klart ner den rätta startmeningen och läser sedan upp allas bidrag. Sedan är det dags att rösta! Du får poäng om andra röstar på din mening och om du själv röstar på rätt mening. Tramsigt och galet roligt!

På söndagen kopplade vi av med lite gamla bekanta. Vi började med härliga ångestframkallande Blueprints från 2013 – spelet där det aldrig blir som du vill!

Lite Spyfall på det! Ångest på ett helt annat sätt. Jag var spion en gång, och klarade mig så länge som jag gjorde bara på grund av att andra spelare runt bordet uttryckte sig minst lika flummigt som jag.