Företrädare för den elektroniska sporten, e-sporten,  har länge kämpat för att kvala in i det sportsliga finrummet, men aldrig riktigt lyckats att få gehör i samhället utanför LAN-partyn och ungdomskällare. De senaste årens mediafokus har dock lyft fram e-sporten och dess aktörer ut till målgrupper och sammanhang som tidigare inte har visat intresse. Nya tävligar, SM-kval och intervjuer från de stora e-sportssammanhangen, har gjort att man nu på flera ställen kan sätta sig på en krog och ta en öl till senaste StarCraft-matchen.

Men, när spel glider över till sport så förändras ramar och form. De svettiga tonårs-t-shirtsen har blivit matchtröjor i funktionsmaterial. Ord som ”manager” har blivit vardagsmat, även bland de lirarna som kanske i första hand inte behöver en manager utan en engagerad förälder som skjutsar till träningen. Ansvariga för de olika lagen minglar runt på DreamHack, väl organiserade i sina respektiva klubbar med sponsorkontrakt. Med dessa attribut kan man fråga sig: Finns det en allsvensk liga? Farmarturneringar? Nationell- och internationell samordning. Vilka regler gäller och hur avgörs rankingen? Svaret på denna fråga är att det har gjorts, och görs, otaliga försök till en samordning men hittills utan att fullt ut lyckas. För att skapa en nationell liga krävs en nationell sammanslutning med såväl regional- som lokal förankring. Det krävs att man är överens om formerna, vilket verkar vara lättare sagt än gjort.

E-sportssverige idag är en fragmentarisk arena med olika grupperingar. Konkurrens och kompromisslöshet är två komponenter som försvårar enighet. Detta har vuxit fram ur en stor grupp svenska spelares liv och aktivitet på nätet, där våldsamma ordkaskader och nedvärderande språkbruk är en tråkig, men vanlig del av kulturen kring spelen och det pressande tävlingsmoment som spelen utgör. När de egna prestationerna ska höjas till skyarna och motståndarna sänkas så är det lätt att förstå varför dessa spelare inte kommit längre i sin organisering, även om många väldigt bra insatser gjorts. Nu senast inte minst inom Sverok.

Den allsvenska fotbollen och det svenska fotbollsförbundets förgreningar hade idag aldrig vuxit fram om organiseringen skulle hamnat i händerna på spelare från AIK och Djurgården. Förbund och samordning behöver administratörer och ideella krafter som brinner för att utveckla sporten. Vad skulle knattefotboll och ungdomsfotbollslag vara i dag om det inte funnits engagerade föräldrar och tränare? Föräldrar som sitter på läktaren och hejar fram sina barn, skjutsar till träningar, brer smörgåsar, tvättar träningskläder, sitter med i lokala styrelsen. De är ur detta engagemang som sporten byggs upp och gör det möjligt att skapa samordning och distriktmästerskap. Det behövs vuxna, som inte spelar men som finns där och är engagerade.
Detta engagemang har hittills lyst med sin frånvaro inom e-sporten. Föräldrar har möjligtvis kört sina barn till DreamHack, men där får de sedan klara sig själva. ”De spelar ju bara dataspel”…

Denna attityd kommer tack och lov att försvinna, i takt med att dataspelsgenerationen själva får spelande barn och tonåringar. I takt med att fler vuxna ser potentialen i e-sporten och de tävlingsmoment som utgör grunden. I takt med att man ser e-sporten som en attraktionskraft man kan ta vara på. Det är i sin linda.

Nyligen startades det upp ett projekt i Sävsjö kommun där en modell för professionell e–sportsträning läggs upp och genomförs. Det satsas på helhetsträning med kost, hälsa, fysik och mental teambuildning, förutom ren e-sportsträning. Detta upplägg testas i formen av ett träningläger inför DreamHack med semiprofessionella svenska spelare i första omgången. Stellan Streiffert är projektledare:

– Vi vill skapa en träningsmodell som är Europaunik och där vi kan erbjuda lag en helhetslösning för träningsläger, eller så kallade ”Boot camps” inom e-sporten. Tack vare att Sävsjö kommun har Riksskyttegymnasiet på Aleholmsskolan, finns redan några av Sveriges mest kunniga tränare som kan tillföra stora delar av den kompetens som behövs för t.ex. mental träning, kost och teambuilding. Vi vill också föra ut den här kunskapen så att det inte bara ska komma proffsspelare till del utan till hela e-sportvärlden. Det kan vara ungdomarna på fritidsgården, den lokala lanföreningen, den nystartade e-sportföreningen på orten och ända upp på elitnivå.

Stellan Streiffert är till vardags systemtekniker vid det kommunala bredbandsbolaget Savman. Är du själv tävlingspelare?
– Nej, nej! Jag spelar för att det är roligt och är väl en typisk casual-gamer. Men jag tycker att det är givande att arbeta fram detta tillsammans med drivna spelare för att få sporten att utvecklas och bli mer professionell. Jag är också pappa och har spelat mycket tillsammans med mina barn.

Vägg i vägg kämpar unga nybörjarspelare med ett ambitiöst träningsupplägg på den lokala fritidsgården. De har ett mål, de vill spela SM-slutspel. I Fifa, i Call of Duty. De blir uppbackade av engagerade fritidsledare, som hjälper dem med deras målsättning och lägger upp regelbundna träningar på fritidsgården. Bredvid dem är det fotbollsträning  på vallen utanför. Tränaren coachar spelarna. Två sporter, engagerade spelare och tränare. Skillnaden är att medan e-sportarna sitter ensamma och har träningsmatch, åses fotbollspelarnas av en handfull föräldrar som nyfiket tagit sig dit för att se och stötta.

För att e-sporten ska kunna ta steget fullt ut till en professionell vardagssport så behövs fler initiativ på många olika nivåer. Det behövs naturligtvis spelare, både tävlingsinriktade och ambitiösa hobbygamers. Men för att de ska känna sig uppbackade, utveckla en sund attityd till varandra som spelare, få stöttning och träning och kunna elitsatsa så behövs det sådana som Stellan. Vuxna med ett djupt engagemang och intresse att utveckla struktur, träningsupplägg och sportslig kamratskap. När seriösa aktörer utanför spelarkretsarna börjar samarbeta för att uppnå en bra organisation, då först kan vi skapa det första svenska e-sportslandslaget. Det är nog bara en tidsfråga.

Foto: Daniel Roos