Att ha två ungar är som att ha två bästa kompisar som alltid har tid när du vill hitta på något.

En yngre kamrat frågade för ett tag sedan ifall det inte är svårt att hinna med allt man vill efter att man fått barn.

Att ha småbarn kräver naturligtvis mycket av din tid, men allt det där andra du pysslade med innan känns plötsligt inte lika viktigt längre. När man väl är ur blöjbarnsfasen så hamnar man i ett nytt läge där man inte bara har mer tid utan även någon att spendera den med. Svaret jag gav min kamrat var att det inte alls är svårt att hinna med allt jag vill göra, tvärtom. Att ha två ungar är som att ha två bästa kompisar som alltid har tid när du vill hitta på något.

Trots att komponenterna kunde vara trevliga så var spelmekanikerna öken.

Jag har alltid haft spel som hobby eller tidsfördriv så när ungarna började få ”spel-för-de-minsta” i present av vänner och bekanta så plockades de fram och provspelades. Trots att komponenterna kunde vara trevliga så var spelmekanikerna öken. Att slå tärning och flytta Nalle Puh mellan olika färgade rutor utan vare sig mål eller strategi blev snabbt för mycket så jag började plocka fram gamla favoriter ur hyllorna. Tjuv och Polis, Sjörövarön, Dinosauriernas glömda dal med mera provspelades och var precis lika roliga som mina nostalgiska minnen. Därifrån gick vi vidare till spel med drag av rollspel, till exempel Drakborgen och Hero Quest, och när väl de titlarna landat så var det fritt fram för i stort sätt vad som helst så länge regeltexten stöds av symboler på kort, brickor och liknande.

12769484_10153469126276794_541705026_n 12769487_10153469126061794_1141828442_n

Förutom att spel är en lustfylld och trevligt social aktivitet så kan jag peka på några klara fördelar där spel faktiskt låter barn träna olika förmågor.

I nästan alla spel övas läsning och matte.

Den första kanske är uppenbar, men likväl viktig: I nästan alla spel övas läsning och matte. I en situation där det dyker upp en ny fiende eller ett nytt händelsekort dras hjälps ungarna gärna åt att läsa rubriken och ibland hela kortet för att få veta vad som ska hända härnäst. Många spel erbjuder krångliga och invecklade typsnitt, något som brukar ställa till bekymmer när vi lästränar, men när motivationen finns kan även de sirligaste bokstäver tydas för att ta reda på hur ett nytt utrustningskort kan användas. Matteträningen kommer även den naturligt och alla fyra räknesätten tränas naturligt, t.ex. när skadetärningar adderas och subtraheras från HP.

Nästa sak som tränas kontinuerligt är konsekvensanalys. Ska erfarenhetspoängen spenderas nu för att få en ny färdighet, eller ska de sparas för att på sikt kunna höja en grundförmåga. Är det värt att ge sig in i strid med tre orcher för att få ny utrustning eller är det bättre att smyga förbi. Efter varje spel vi spelat pratar vi kort igenom hur det gick, och varför? Vilka val visade sig vara kloka och vilka önskar vi att vi hade kunnat göra om. Jämfört med låt oss säga förra julen så ser jag idag hur ungarna gör betydligt fler val som är gynnsamma på lång sikt snarare än val som ger en fördel för stunden.

Alla de situationer vi i det dagliga livet skyddar våra barn ifrån kan de få uppleva genom spel.

Den sista punkten är möjligheten att utforska situationer och iklä sig roller de aldrig får möjlighet till i verkliga livet. Nu menar jag inte möjligheten att flyga ut i rymden, eller slåss mot drakar. Jag menar framförallt situationer som innebär svåra val och etiska dilemman. Det är fascinerande att höra en fyraåring förklara för en stadsvakt varför han var tvungen att stjäla medicin från en alkemist. Det värmer en faders hjärta att se den ena grabben sälja all sin utrustning för att köpa läkande örter till sin bror. Alla de situationer vi i det dagliga livet skyddar våra barn ifrån kan de få uppleva genom spel. I de situationerna får vi tillsammans experimentera och pröva beslut och känslor som vi i vanliga fall slipper tampas med. På samma sätt som skönlitteratur låter oss uppleva människoöden från andra tider, kulturer och levnadsförhållanden tror jag att rollspel kan ha en empatistärkande och etiktränande funktion.

Så vad vill jag egentligen säga, försöker jag utan någon som helst vetenskaplig grund visa att spel är ett fantastiskt verktyg för att träna olika förmågor och sociala sammanhang? Kanske, men framförallt är spel fantastiskt trevliga och bör avnjutas med människor du tycker om, så varför inte avnjuta dem med familjen?