Den fina titeln, med stort G. Gamer.

Förr i tiden dolde man sitt intresse av spel, gömde undan det, som en guilty pleasure, i källaren jämte tvättkorgen med Pokémon-lakanen, eller i skåpet där NES-spelen staplades, undangömda för allmänheten. Det var en underlig hobby, en reserverad för tonårspojkar i sina föräldrars mörka källare (i alla fall om man konsulterade de “normala”, eller de bekymrade föräldrarna), eller möjligtvis för unga pojkar som var onårbara vart de än gick, med en Gameboy i nävarna och huvudet permanent nerböjt över den lilla maskinen. Gamer var inte något man ville kalla sig själv, inte ens något man tyckte om att erkänna – även om passionen glödde, var det något man täckte upp och hoppades på att det inte lös igenom. Man kan ju lugnt påstå att the times, they are a-changing. Spelmarkanden har expanderat, likaså antalet människor som spelar spel (och nu pratar vi främst om digitala spel). Facebook-spel, mobilspel, AAA-spel, indie-spel. Varje slags spel har hittat en kärnpublik, och har sina entusiaster och sina experter. Idag hintar titeln Gamer istället om något prestigefyllt, och det har uppstått ett mindre krig om vem bland dessa som har rätten att kalla sig en gamer.

Mitt första spel jag spelade på riktigt var Tomb Raider 1 från 1996. Jag och min far spelade det tillsammans – min lilla arm fick plats under hans, där han på vår mindre avancerade PC kontrollerade Laras rörelser, medan jag greppade, hoppade och sköt. När jag var 8 hade jag inget behov av att kalla mig någonting. Jag älskade att spela. Jag och min far spelade tillsammans igenom Tomb Raider 1 till Tomb Raider 5 på exakt detta vis, och detta är ett barndomsminne med stort B, ett som på många sätt format mig till den jag är idag. Efter detta kom det till fler spel, som jag vågade mig på, på egen hand och på PC, eftersom vi inte hade råd med någon konsol. De få spel vi kunde få tag på kom från min kusin som lånande ut de spel han hade köpt, och när jag frågade om fler var det ett blankt nej, och så var det med det. Men de spel jag fick spela satt jag med i timtal, dagar och veckor, och upptog datorn, till min mors förtret.

Idag, när jag pratar om min spel-historia får jag noll cred som Gamer. Jag har inte spelat Mario, jag visste inte ens vad Legend of Zelda var förrän jag fyllde 17, och Pokémon väcker inga varma luddiga känslor hos mig. Bland de flesta Gamers, har jag inte upplevt den gyllene tidsåldern av spel, och kan därför avfärdas som en wannabe.

Eftersom jag idag engagerar mig i spelvärlden är det ett till heltidsjobb att hinna med att testa alla de nya spel som kommer, och ett till att helt spela klart dem. Så jag har än inte spelat ett enda Zelda-spel, jag vet inte ens vad Metroid handlar om. Final fantasy är ett mysterium för mig. Och enligt riktiga Gamers är det ju just dessa spel som man MÅSTE ha spelat för att ens få kalla sig Gamer. Helt plötsligt blir de tidigare utstötta de som stöter ut andra. Andra som idag har insett vilken fantastisk värld som väntar på dem, men som istället möts av nedlåtande attityder och iskalla blickar av de som en gång i tiden gömde sina intressen för omvärlden. Såsom Gamers blev behandlade i dåtid är hur man behandlar newbies i nutid. Man skulle kunna tänka sig att man lärt sig någonting om mobbning och exklusion andra människor, som i grund och botten delar samma passion och kärlek för samma sak, men som bara kom på det lite senare. Eller?

Men problemet slutar inte med retro-gamerdilemmat. Det finns en helt annan sfär av utfrysning när det gäller onlinespel, vare sig det handlar om MMO-er, MOBA:or eller multiplayer. När jag började spela WoW, gjorde jag det för att mina kompisar gjorde det – jag hade inga behov av att raida, utan nöjde mig med att följa quest-lines, lära mig mer om Azeroth och att köra några dungeons med mina polare då och då. I början var detta ett fantastiskt sätt att knyta an till en grupp människor, att träffas och att utföra något, att tillsammans forma en värld, och genom det, oss själva. Ett community som gick ut på att arbeta tillsammans, chatta och umgås. Sakta började klimatet så småningom förändras. Helt plötsligt var jag inte seriös, jag ville inte spela “på riktigt”, jag var en casual, som i det stora och lilla inte var värd att släppas in i simpla instanser, trots min ovanlighet som healer eller tank (och ibland till och med dubbelspeccad för att kunna spela båda, med full gear). Konversationerna som ägde rum på chatten gick från att vara anledningen till att jag loggade in på mitt konto, till att vara anledning till att jag stängde ner mitt konto för gott. Elitismen som äger rum på onlineforum är häpnadsväckande. På ett forum läste jag att en person inte räknade andra som Gamers om de inte spelade multiplayer eller e-sport – som om ett spel var bara ett spel om man tävlade mot andra – och uttryckte att folk som njöt av singleplayer-kampanjer inte ens spelade riktiga spel. Som om det jag fick uppleva med Lara, eller Duke Nukem, eller nu på senare år med Ezio och Lilith, inte var riktiga spel. Vad var det jag gjorde i så fall? Min personliga upplevelse av spel är att det är en interaktiv berättelse som man dras in i och berättar tillsammans med huvudkaraktären man spelar. Det var en historia, min personliga hjälteresa som målades upp för mig på PC-skärmen. Men i dagens spel-miljö duger tydligen inte det.

Min poäng i det hela är den här – har vi inte alla rätten att kalla oss Gamers? Måste det vara en elit-klubb, ett exklusivt slutet sällskap, där bara de som lägger 10+ timmar på sitt spelande räknas? Jag har inget behov av att kalla mig Gamer – men jag uppskattar inte att mitt intresse förminskas för att jag inte uppfyller någon annans krav på vad en som spelar spel ska vara.

Det är dags att vi alla släpper våra krav på andra, att vi inte ser titeln Gamer som något prestige-fyllt och nästintill ouppnåeligt, utan börjar använda ordet för folk som helt enkelt gillar spel. För trots allt delar vi intresse, passion och kärlek för en och samma sak – spel. Spel har expanderat i definition och i sättet de spelas på – likaså har definitionen av vad det innebär att vara Gamer expanderat. Är det inte tid nog att vi slutar med utfrysningen slutar, och att vi öppnar våra armar för vem som helst som gillar att spela?

Med den gigantiska marknaden som öppnats upp måste också vi öppna våra hjärtan, låta alla vara med i värmen och tillsammans skapa nya spelupplevelser. Vare sig det handlar om ett gammalt Pokémon eller det senaste facebookspelet från Zynga.

  • Själv så har jag även i bland känt ett sånt utanförskap, visst jag hade dator relativt tidigt och ett sega, men aldrig ett nintendo så jag har inte spelat de gamla Zelda spelen eller andra Nintendo klassiker. Lika så började jag med rollspel när jag var 16, vilket nu när jag är 27 har fått mig att börja bli lite av en räv, men långt i från som de flesta av mina kompisar som började när de var barn. så jag håller med, klart att alla som älskar spel och spelar ska kunna kalla sig Gamers om de vill, en kan inte hjälpa om en inte hade rätt konsoler som liten eller rätt kompisar att spela med.

  • Kristin Nilsdotter

    Jag tror inte att det spelar någon roll om man ”varit” med från början eller ej, det dyker alltid upp andra hinder för att vara ”riktig” gamer. Har själv spelat rollspel sedan -86, spelat ”Metroid” och de gamla Nintendospelen, men fick ändå alltid höra att jag inte var lite dedikerad och lika ”riktig” spelare som mina pojk-/kill- och sedan manliga kompisar. Det man lär sig på vägen är nog att sålla ut rätt kompisar och försöka slå dövörat till de som sätter upp gränser för dig. Gränser som enkom är till för att upprätthålla deras egen status som äkta. Detta spel förekommer ju överallt, men blir ganska tydlig inom spelkulturen, då många försöker upprätthålla någon slags status som de eventuellt inte känner att de har på annat håll. Jag tänker att detta framförallt är ett ungdomsfenomen, varför det är extra viktigt att jobba med frågan, så att alla kan inkluderas. Intressant och personligt skrivet!

  • Gamer, när är man en Gamer? Jag tycker definitivt att jag är en. Jag faller ju in på det som du skriver att du inte faller in på. Jag var med när det begav sig. Spelade PONG och C64 när tillfälle gavs. Hade ett par udda spelkonsoller innan ett NES hittade in i mitt liv :D

    Folk har ändå inte ansett mig som en spelare alltid. Jag var med o arrade konvent och då hade man ju mindre tid att spela som ansvarig. Men vad det de?

    Jag har spelat på sommarlov, semestrar. Varvat det med badande och party. Firat de flesta nyår med ett spel.

    Man är en gamer om man håller sitt intresse för spel vid liv. Om man är en aktiv gamer. Jag måhända var med sedan många år sedan. Men idag finns sjukt mycket spel där jag inte kan ett jota. Det kan ni unga gamers mer. :D

    vi är alla gamers :D

  • Alla som inte spelar bordsrollspel är inte riktiga gamers. Nej, de som inte spelar krigsspelen som var grunden till bordsrollspel är inte riktiga gamers. Förresten, de som inte spelar Go eller Schack eller Hnefataf är inte riktiga gamers…. Det är bara larv. Synd bara att folk på allvar håller på så här.

    Själv var jag med på det glada 80-talet, då jag skämdes för min passion och ansågs konstig. Intressant det du säger om att just de utstötta nu stöter ut andra – jag tror tyvärr att människan är sådan att om han/hon behandlas illa så är det risk att han/hon i sin tur behandlar andra illa, inte tvärt om. Vissa personer kanske också känner att ”jag fick minsann lida för mitt spelande i min ungdom, och nu kommer du här och glider in på ett bananskal när det är coolt att vara gamer”. Så jäkla bakvänt.