Träden är en nyhet som är både vacker och klurig.För lite mer än två år sedan fick ett litet mobilspel mig att tappa andan. Monument Valley liknade inget jag spelat tidigare, med sina omöjliga geometriska former och sin sparsmakade story. I början av juni kom äntligen uppföljaren.
I fjorton banor får vi följa Ro och hennes dotter, och hjälpa dem att ta sig fram genom samma mystiska värld som prinsessan Ida i första spelet. Precis som då får vi inte mycket information om vad som hänt eller vad som är vårt syfte, utan spelets största behållning är bara att uppleva miljöerna och lista ut hur olika objekt kan manipuleras för att öppna en väg framåt. I uppföljaren har många nya spelelement tillkommit som verkligen är coola och som tillför mycket till spelkänslan.
Monument Valley blev en enorm succé, men trots det sade produktionsbolaget Ustwo länge att det inte skulle bli någon uppföljare – de ville fokusera på annat. Men företaget växte och flera av de nyanställda hade sökt sig till Ustwo just för att de älskade Monument Valley, och de hade med sig idéer som originalets skapare inte hade föreställt sig (i alla fall enligt den här intervjun). Tack vare dem kan vi nu njuta av den här uppföljaren.
Jag laddade ner Monument Valley 2 sent en fredagskväll till min egen telefon och till barnens två Ipads. Nästa morgon gick de som vanligt upp först – men det var ovanligt tyst. Jag hörde varken skriken från en överexalterad youtuber eller barnens egna hojtande som brukar uppstå när de spelar PS4. Jag smög upp och båda två (5 och 9 år gamla) satt trollbundna av spelet.
En sak jag gillar med Monument Valley är att man inte kan ta sönder något. Det går inte att förstöra något i en bana så att enda lösningen är att börja om, det finns inga återvändsgränder och det går inte att dö.
Jag märker att jag spelar bäst när jag kör på ren intuition. Det tjänar inget till att försöka räkna ut hur en nivå ska lösas, utan det är bättre att bara börja vrida på saker och se vad som händer. Om jag kör fast är det bästa att bara ta en paus, och när jag kommer tillbaka till spelet kan jag ibland inte ens minnas vad det var jag tyckte var svårt.
Något jag hade velat se mer av är en story. Handlingen kretsar kring Ro, som är ett slags byggare av världen, och hennes dotter som i början av spelet är en mycket liten flicka, men som växer och blir allt mer självständig. Mycket
Mycket är sig likt.mer än så är det inte. Jag vet att det liksom ingår i konceptet att spelaren bara ska få små glimtar av bakgrund, men det här är något jag tycker fungerar sämre i uppföljaren än i första steget. De kryptiska spökena som dyker upp med jämna mellanrum och väser ur sig några plattityder hade jag klarat mig utan.
En annan invändning är att spelet är för lätt. Det är bara ett fåtal banor som jag verkligen måste jobba med – de flesta spelar jag rakt igenom utan att ens stanna upp. Jag vet faktiskt inte om spelet är tänkt för barn eller vuxna, men det går i alla fall utmärkt att spela tillsammans med sina barn.
Mitt sista minustecken är att det tar slut för fort. Jag spelar långsamt och begränsar mig till en eller två nivåer om dagen, men ändå är spelet alldel
es för kort. För 50 kronor hade jag velat ha något som höll lite längre.
