Få spel har spelats mer än Dead of Winter, Battlestar Galactica, eller det mycket enklare The Resistance i mina spelgrupper. Spel där det uppenbara är att alla måste samarbeta men någon eller några kan ha en dold agenda.
Vi gillar att luras, helt enkelt.
Så när New Angeles dök upp på radarn lät det som ett ypperligt nytt tillfälle att skapa osämja i en nära framtid fylld av korrupta företag och androider. Ungefär som verkligheten.
Men New Angeles är det första spel där flera deltagare övervägt att avbryta och göra något annat mitt under pågående spelomgång. Det första spel som, även om det lyckades skapa starka känslor, framförallt gjorde det för att det är trasigt – inte för att det är roligt eller bra.
Staden New Angeles
Spelet utspelar sig i Android-universumet. Samma universum som Fantasy Flight Games version av det eminenta kortspelet Netrunner utspelar sig i. Det är snyggt illustrerat, har höga produktionsvärden, och lådan osar så mycket tema att man nästan förväntar sig ett spontant Voight-Kampff-test för att få delta.
Men det är också alla positiva ord som finns att säga.
Varje spelare representerar ett storbolag som agerar i den sönderexploaterade megastaden New Angeles. Varje distrikt kan här ge resurser, men drabbas även av revolter, organiserad brottslighet, och epidemier. Det är spelarnas gemensamma ansvar att sköta staden och samtidigt tjäna pengar nog att vinna.
Spelet New Angeles
När spelet börjar slumpas det ut vem av de andra spelarna som är din rival. Du behöver ha mer pengar än den spelaren för att vinna. Drar du dig själv som rival måste du ha mer pengar än två andra spelare. Du vet inte vem som har dig som rival, och det finns dessutom en risk att någon drar Federalist-kortet och istället representerar staten. Som Federalist vill du att osämjan ska svämma över samtidigt som du tjänar pengar. Det är detta som är den potentiella förrädaren, även om det saknar mening nästan helt och hållet då alla kortdragningar i spelet är slumpmässiga och du bara kan använda korten som något annat än valuta när du lägger fram förslag.
Varje spelare får i turordning chansen att lägga ett sådant förslag för att lösa den nuvarande situationen med de begränsade resurser som finns. Förslagen flyttar runt markörer på brädet, tar bort markörer, och kan göra att spelare får dra kort eller byta en osämja mot en annan. De andra spelarna kan sedan lägga motförslag och spelarna får i tur och ordning en chans att slänga in kort i en pott för antingen förslaget eller dess motförslag. Flest kort i den budgivningen vinner, men de som lagt förslag eller motförslag tillåts inte delta.
Den spelare vars förslag går igenom får en belöning i form av ett kort som ger ett undantag till någon av spelets regler. Dessa kan vara antingen fantastiskt bra eller totalt meningslösa, och det är slumpmässigt vilket som kommer upp varje runda.
När det är din tur att lägga ett förslag så kan du bara lägga de förslag som tillåts av dina slumpmässigt dragna kort, i de kategorier som ditt företag råkar tillåta. Vissa kort är totalt överlägsna andra. Andra kort har så låg sannolikhet att bli genomröstade att de mer eller mindre bara tar upp plats och att du främst fyller ut en medspelarstol för de andra spelarna.
Tristessen New Angeles
Att lägga förslag är vare sig särskilt spännande eller särskilt intressant. Det finns oftast ett specifikt kort som är bäst vid ett givet tillfälle. Har du inte det kortet, och någon annan har det, så får du snällt vänta ett helt varv till runt bordet innan du kanske får dra ett bättre kort. Om du råkar ha någon av de relevanta kategorierna, vill säga. Annars är du mest dekorativ.
Budgivningen som tar vid när det väl finns två förslag är en mekanik som kunde ha skapat intriger. Men i New Angeles får du en gång på dig att lägga ett bud, och två spelare (de som la de ursprungliga förslagen) tillåts inte delta i budgivningen överhuvudtaget. På grund av detta är det en “vinnande” strategi att helt enkelt strunta i att lägga ett bud och tvinga den sista spelaren i ordningen att lösa hela problemet genom att guilt-trippa denna.
Du kan även missbruka turordningen för att lägga exakt samma bud som en föregående spelare, och det finns ingenting den föregående spelaren kan göra åt det annat än att hoppas på att du inte har samma kort igen, nästa runda.
Under första spelomgången var det en spelare som genomförde ett enda förslag under hela spelets tre timmar, men som ändå var nära att vinna. Ett mått på mängden slump i spelet och nivån till vilken spelet spelar dig snarare än något annat. Du drar kort, du flyttar pluppar på en karta, och ibland får du hoppas att turordningen inte är till din nackdel. Tre timmar senare är det slut, och det kan gå precis hur som helst.
Produkten New Angeles
I Battlestar Galactica kan spelare alltid använda sina kort som valuta, de blir aldrig värdelösa. I Dead of Winter skapar de dolda målen en stark ovisshet och gör att man alltid måste balansera egna intressen mot kolonins intressen. Men i New Angeles? Spelet saknar allt som gör de tidigare nämnda spelen bra. Du kommer för första gången i ditt brädspelande liv önska att du spelat Monopol eller Risk istället. Eller att du hade en annan hobby. Eller att du misslyckats med ditt Voight-Kampff och att Deckard skjutit dig redan, så du aldrig börjat spela spelet överhuvudtaget.
Soloäventyr kräver bara att du bläddrar till nästa sida baserat på vad texten säger. I en walking simulator får du uppleva en mystisk 3D-värld eller en intressant historia, även om det är så få interaktiva element att vissa inte ens vill kalla det spel. När du dricker en Cola kan du välja att ta en klunk, två klunkar, eller dricka hela burken på en gång. Samtliga har mer interaktion och fler intressanta val än vad som erbjuds av New Angeles.
